Välfärden kanske inte alls blir dyrare?

Det kommer ofta larmrapporter om att kostnaderna för välfärdstjänsterna kommer att skena och bli omöjliga att hantera för det offentliga. Det ifrågasatte jag redan 2003 när jag började jobba med välfärdsfrågor, och hittills har väl jag haft rätt och alarmisterna haft fel. Det här skriver jag om i månadens krönika för Liberala nyhetsbyrån, som publiceras i diverse liberala dagstidningar (t ex här). Det finns helt rimliga argument för ett optimistiskt scenario, där kostnaderna snarare minskar än ökar som andel av BNP.

Ett par argument som inte rymdes i krönikan:

Många larmrapporter innehåller långa resonemang om försörjningsbördor, dvs hur stora åldersgrupperna som arbetar är jämfört med de som inte arbetar. Kan beräknas på lite olika sätt. Det är är missvisande dels för att åldersgränsen mellan dem som arbetar och dem som inte gör det hela tiden flyttas, dvs vi går i pension senare och senare. Dels för att det svenska pensionssystemet gör att de arbetande inte får en större börda för att det blir fler pensionärer. Pensionsavgifterna är 18,5 procent av lönen. Om den ökande pensionsåldern inte räcker för att hålla systemet i balans så blir pensionerna lite lägre, det är inte bördan för de arbetande som ökar.

Många rapporter innehåller också resonemang om ”Baumols kostnadssjuka”, som innebär att kostnaderna för tjänster inte blir ständigt lägre, som de blir för varor, eftersom det inte finns samma effektiviseringsmöjligheter för tjänster. Jag hoppade över begreppet men resonemanget bemöter jag i artikeln, dels genom att peka på att varorna inte alltid blir billigare (i stället blir de bättre), dels genom att peka på att tjänster ofta kan kompletteras eller ersättas med teknik och medicin, och därmed kan ha liknande utveckling som vilka varor som helst.

Ibland förekommer också resonemang om att Baumols kostnadssjuka innebär att tjänster blir dyrare och dyrare, och att det därför blir omöjligt att betala för framtidens välfärd. Om det var fallet skulle vi haft en katastrof för länge sedan. OM välfärdstjänster inte alls kan effektiviseras, så utvecklas kostnaderna ungefär i takt med löneutvecklingen (eftersom löner är den övervägande delen av kostnaderna). Det offentligas skatteintäkter utvecklas också i takt med löneutvecklingen, så det är i sig inget problem.

Om man tror att vi kan ha en utveckling med återhållna eller sänkta kostnader, hur kan man öka sannolikheten för det? Det blir kanske ett ämne för en egen krönika. Tills vidare kan man gärna läsa slutrapporten för projektet Uppdrag Välfärd, som jag tycker fångar några viktiga punkter.

Det behövs mer ideologi i Fp

Ibland känns det som att de stora liberala striderna är vunna i Sverige, och att det därför inte är så konstigt att det går dåligt för de liberala partierna. Men sedan dyker det ändå upp den ena frågan efter den andra. Kanske inte lika stora som rösträttsfrågan, men inte oviktiga heller. Och utvecklingen i andra EU-länder visar att det kan gå rejält snett om man inte håller de ideologiska gränserna. Idag skriver jag om det i tidningen NU, i min roll som fast krönikör på ledarsidan.

Det går (fortfarande) bra för Sverige

För en månad sedan presenterade finansminister Magdalena Andersson en ny prognos, där hon lyfte fram BNP per capita-tillväxten, som hon menade har varit ovanligt dålig i Sverige under Alliansen. Från SvD:

Magdalena Andersson bekymrar sig även över att BNP per capita i Sverige har fallit och ligger sämre till än USA, Japan och Tyskland. Hon konstaterar att produktivitetstillväxten är svag och har inte återhämtat sig.

– Vi måste fundera över vilka politiska åtgärder vi kan vidta. Jobbskatteavdrag kanske inte är det som ger produktivitetstillväxt, utan vi behöver investeringar i humankapital, forskning och infrastruktur, för att få upp den tillväxten igen, säger Magdalena Andersson.

Ett annat alternativ är förstås att koppla detta till den höga invandringen, fler invånare innebär ju att produktionen delas på fler. Detta gör förstås den invandringskritiske nationalekonomen Tino Sanandaji i en krönika.

I grund och botten finns en viktig poäng här: Alldeles för ofta, från både politik och medier, tittar man på BNP-tillväxt, det vill säga utan att justera för befolkningstillväxten. För många länder blir resultatet radikalt annorlunda om man räknar med befolkningsutvecklingen – vissa länder som vi brukar jämföra oss med har negativ befolkningsutveckling (t. ex. Tyskland) medan Sverige har starkt positiv, särskilt de senaste åren på grund av ovanligt stor invandring.

Därmed blir de tillväxtjämförelser som regelmässigt publiceras på ekonomisidor helt missvisande. Möjligen kan de säga något om hur hårt olika länder drabbats av finanskrisen och hur snabbt de har tagit sig upp, men BNP är egentligen inte ett särskilt bra mått för det heller. Möjligen skulle man föredra att titta på BNP-utvecklingen för olika länder jämfört med en teoretiskt beräknad potentiell BNP. Det lämnar samtidigt öppet för stor godtycklighet.

I en krönika om tillväxt och miljö nyligen avslutade jag med att en svag utvecklingen av BNP per capita är något för miljövänner att oroa sig för, om det beror på bristande produktivitetsutveckling (som Andersson är inne på). Produktivitetsutvecklingen är på sikt helt avgörande om vi ska kunna klara tekniska utmaningar, som den globala uppvärminingen. (Krönikan finns publicerad i flera liberal tidningar, här en länk till Bohusläningen.)

Därför var det mycket glädjande att läsa Medlingsinstitutets årsrapport, som kom häromdagen. I kapitel fem görs en mycket gedigen genomgång av utvecklingen av tillväxt och konkurrenskraft. Tillväxten jämförs mellan länder genom att använda terms-of-trade-justerad BNP per capita, vilket förutom befolkningsutvecklingen även kompenserar för förhållandet mellan prisutvecklingen på det vi exporterar och det vi importerar. Det bör göras för att det förhållandet påverkar köpkraften. Slutmåttet blir köpkraftsjusterad produktion per person, vilket långsiktigt sätter de ekonomiska villkoren för vår levnadsstandard.

Slutsatsen blir att Sverige har klarat sig väl, till och med mycket väl. Över en längre period, 1998-2014, är det bara Polen, Tjeckien, Irland och Norge som har haft bättre tillväxt. Var och en med sina särskilda förklaringar – Polen och Tjeckien är catch-up-ekonomier som vi knappast bör jämföra oss med, Norge har sin olja. Irland är möjligen intressant att titta på, samtidigt som ekonomin skiljer sig mycket från Sveriges.

Även om vi tittar på krisåren så har Sverige gjort relativt bra ifrån sig. Efter recessionen 2008-09 har vi hämtat in den tappade produktionen och lite till, vi landar totalt på en årlig tillväxt på 0,2 procent. Det finns några jämförbara länder som har klarat sig bättre, som Tyskland, USA, Schweiz och Japan. Men tittar vi på de andra nordiska länderna, så har de alla haft negativ tillväxt, d.v.s. ingen av dem har ännu hämtat in det de tappade under krisen. Och då har de alltså inte haft den höga invandring som Sverige har haft. (En befolkningsökning på i snitt 0,8 procent per år 2009-2014.)

Produktiviteten har också utvecklats relativt väl. Hög invandring från länder med lägre utbildningsnivå, många som gått i pension de senaste åren och många unga vuxna på arbetsmarknaden bör rimligen innebära fler lågproduktiva jobb. Det är i sig inget att bekymra sig för, det försämrar inte situationen för någon. Pensionärerna har det för det mesta mycket gott ekonomiskt (både om vi jämför bakåt i tid och med andra länder) och de yngre och invandrarna går från inget jobb till enkelt jobb. Vi andra får det stadigt bättre. Löneutvecklingen i Sverige är och har varit extremt bra, och det verkar ske utan att lönerna blivit för höga i förhållande till konkurrenskraften. Risken är att lönerna blir så höga att svensk exportindustri får svårt att konkurrera, men de detaljerade genomgångar som finns i Medlingsinstitutets rapport pekar inte på det. Möjligen kan man se en tendens åt fel håll de senaste åren, men det är för lite och för begränsat i tid för att i alla fall jag ska kunna bli oroad.

Om man ser till hur lite fokus Alliansen faktiskt hade på tillväxt (som Andersson konstaterar låg fokus snarare på att sänka arbetslöshet och höga sysselsättning genom fler lågproduktiva jobb) och på hur hög invandring vi faktiskt haft så är det här häpnadsväckande bra. Alliansen ska nog inte ha hela äran, det ligger många kloka reformer bakom Sveriges framgångar (läs gärna Fores-boken ”Varför går det bra för Sverige” av Andreas Bergh och Magnus Henrekson).

Är invandring en vinst för Sverige?

Från och med årsskiftet är jag krönikör för Liberala Nyhetsbyrån, vilket innebär att jag regelbundet skriver krönikor som skickas ut till liberala tidningar runt om i landet. Min första krönika har nu kommit ut, Eskilstunakuriren verkar ha varit först med att publicera. Den handlar om den ständiga diskussionen om invandringens kostnader eller vinster för mottagarlandet.

När forskningen inte ger klara svar ska vi inte ägna oss åt att handplocka data som stödjer våra teser. Å andra sidan får vi inte ge fritt spelrum till dem som hävdar att invandringen till Sverige kostar si och så många kronor eller att det är en etablerad syn bland ekonomer att invandring är en förlustaffär. Det är lika missvisande.

Läs hela här.

Om Fores vetenskapliga arbete och en artikel om avfolkningskommuner

I torsdags försökte jag här på bloggen svara på diverse kritik från Thomas Gür efter ett replikskifte på Dagens Samhälles debattsida och i Studio 1. Jag hade för mycket annat att göra och det blev långt, slarvigt och inte särskilt trevligt skrivet. Ersätter därför med några korta punkter.

• Vår artikel var ett svar på en artikel om avfolkningskommuner. Vi konstaterar att 220 kommuner skulle haft krympande befolkning om det inte vore för invandring, i stället för 84 som det nu är.
• Gürs artikel handlar mer om den akuta utmaningen, när ett mindre antal kommuner tar emot många flyktingar på kort tid.
• Båda perspektiven är sanna samtidigt. De 220 kommunerna vi skriver om har mycket skiftande förutsättningar, en del har stor efterfrågan på arbetskraft, andra har hög arbetslöshet.
• Med den diskussion som uppstått hade det förstås varit bättre att vi lyft in båda perspektiven i vår första artikel.

Gür kritiserade Fores vetenskaplighet i allmänhet.

• Vi har de senaste åren jobbat med att stärka den vetenskapliga kontrollen på Fores. Man kan alltid bli ännu bättre, men jag tycker inte att vi har något att skämmas för här.
• Rapporten som ligger bakom vår artikel är knappast vetenskapligt kontroversiell, bara rak rapportering av statistik från SCB och SKL. Kan däremot kritiseras för att inte ta upp den akuta situationen, hade gett en bättre helhetsbild.
• En del av det vi publicerar lyfter positiva exempel, eftersom vi vill ha en debatt om hur vi ska få migration att fungera bättre. Men mycket av det vi publicerar eller ordnar seminarier om handlar om problemen, som den låga sysselsättningen bland utrikesfödda, utanförskapsområden, och etableringssystemet. Det går att hitta på vår hemsida.

Världens flyktingkris är här och nu

Ett par dagar före valet skrev Anna Rehnvall, programchef för Fores migration, och jag en artikel på SvD Brännpunkt om en ny rapport från Fores. Jag verkar ha glömt att blogga om den. En praktikant hos Fores har tittat på befolkningsstatistik, och det är väldigt många kommuner och län som skulle ha avfolkning om det inte var för invandringen. Om vi vill att hela Sverige ska fortsätta leva, så är invandringen avgörande. (Det är förstås inte huvudargumentet för eller mot invandring.)

En förkortad version av artikeln har gått ut till tidningar runt om i landet, med lokal statistik. I Skaraborgs Allehanda fick vi mothugg, och fick då in en slutreplik där vi försökte kort sammanfatta Sveriges förutsättningar att ta emot många flyktingar:

Conny Östling lyfter (14/10) upp en rad problem med svensk migrations- och integrationsproblem, som replik på vår debattartikel från den 11 oktober. Det är alldeles riktigt att många kommuner har en tuff situation eftersom Sverige tar emot fler asylsökande än vanligt, inte minst människor på flykt från IS masslakt i Syrien. Det är också sant att vägen in i samhället blir alltför lång och svår för många, vilket bland annat leder till stadsdelar med hög arbetslöshet, hög kriminalitet och dåliga skolresultat.

Efter 20 år med hög invandring står vår ekonomi starkare än nästan alla jämförbara länders. På många håll är invandringen helt avgörande för industrin, för äldreomsorgen och för det lokala näringslivet. Om kommunerna behöver mer stöd för att klara av flyktingmottagningen, så har vi råd med det. Vi har klarat oss igenom den ekonomiska krisen bättre än de flesta. När andra länder är djupt skuldsatta står svensk offentlig sektor med tillgångar som är 1 000 miljarder kronor större än skulderna.

Att det finns uppenbara utmaningar är inte samma sak som att det inte finns några möjligheter. Fokus borde vara hur vi tar tillvara på dem. Det här några av skälen till att Fores ägnar så mycket tid och energi åt just migrations- och integrationsfrågor. Det finns flera tänkbara reformer för att förbättra situationen i stadsdelar med stort utanförskap, något vi beskrivit i boken „Från utsatt till utmärkt område” från 2012, och fortsätter jobba med.

Sverige är ett ekonomiskt föredöme i den rika världen. Samtidigt är fler människor på flykt än sedan andra världskriget. Om inte vi – vem? Om inte nu – när?

Många dukade bord blir det…

Enligt finansminister Magdalena Andersson är läget i finanserna mycket ansträngt efter alliansens åtta år. Så här säger hon till DN:

”Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar.”

Det låter ju besvärligt, så jag gjorde en snabb googling för att kolla hur mycket pengar det finns i kassakistan. Det visade sig vara nästan 1 000 miljarder kronor, enligt Konjunkturinstitutet. Det räcker till 471,8 miljoner dukade bord på IKEA, enligt min beräkning nedan. (Rättat kl 16:07)

Antal	Föremål	Namn	Pris (kr)
1	Bord	Bjursta	1 695,00
1	Duk	Caja	129,00
4	Tallrikar	IKEA 365+	100,00
4	Bestick	Dragon	99,33	Ett paket innehåller sex uppsättningar
4	Dricksglas	Svalka	19,33	Ett paket innehåller sex uppsättningar
4	Vinglas	Hederlig	76,00
4	Servetter	Fantastisk	0,76	Ett paket innehåller 100 servetter
Summa	2 119,43
Nettoförmögenhet:		1 000 000 000 000
Antal bord:	471 825 714

Debattartikel – och förutsägbar kritik

Igår skrev jag en replik på Brännpunkt på en artikel från den norska antiinvandringsdebattören Elin Örjasäter. Det hon först klagar på är huvudsakligen fel – vi har bra statistik och kunskaper om invandring i Sverige. Hennes huvudpoäng var att invandring kostar, och mitt svar är att vi inte vet något om det, eftersom även mycket små dynamiska effekter (innovation, handel, företagande etc), som vi inte kan ta reda på, snabbt blir större än de statiska (direkta kostnader för mottagning, bidrag etc). De dynamiska effekterna kan förstås vara både positiva och negativa. Vill man dra resonemanget vidare kan man förstås tänka sig en situation där negativa och positiva dynamiska effekter precis tar ut varandra. Men det är mycket osannolikt. Därmed får nog beräkningar av statiska effekter betraktas som ett villospår i diskussionen om invandring och ekonomi.

Slutligen är min huvudpoäng att flyktingmottagande inte ska avgöras av om det är lönsamt eller inte. Det går ekonomiskt bra för Sverige, så vi har råd. Just nu råder en extrem flyktingsituation i världen, och det vore trevligt om Norge hjälpte till. De har, som bekant, också rätt bra ekonomi.

Förutsägbart nog fick jag kritik från Tino Sanandaji. Han har skrivit ett evighetslångt blogginlägg där en poäng är att jag har skrivit att allt ordnar sig med dynamiska effekter – vilket jag alltså inte alls skrev. Sedan klagar han på en annons från Fores och Svenskt Näringsliv, som i och för sig har sina brister, men som min artikel inte alls handlade om. Han klagar på Erik Ullenhag också. Och SvD. Med mera. Han klagar också på att jag inte begriper mig på nationalekonomi. Varpå han toppar det med några hemsnickrade anekdotiska exempel om Finland, Botkyrka och lite annat.

Eftersom jag har debatterat med Tino någon gång innan på nätet, och sett andra debatter han varit inblandad i, så vet jag att det är rätt poänglöst. Han skriver inlägg där han attackerar ståndpunkter motståndaren aldrig intagit, märker ord, hittar något fel som inte alls påverkar huvudpoängen etc. Om man bemöter så hittar han åtta andra saker att ta upp i ett nytt evighetslångt inlägg. Men nu har jag i alla fall skrivit det här för dem som undrar. Jag stänger tyvärr kommentarsfältet, eftersom jag varit med förr.

Det finns möjligen en sak att ta med sig här – risken att bli så förälskad i sitt eget forskningsparadigm att man inte ser bristerna i det. Den som ser lite nyktert på nationalekonomi, och för den delen annan samhällsvetenskap, vet att de siffror man man kommer fram till bara belyser vad som gällde i en viss situation, med vissa antaganden, med ett visst datamaterial. Man måste hela tiden stämma av mot andra perspektiv för att hålla sig på rätt kurs. Nationalekonomisk forskning ger oss inget svar om invandringens kostnader eller vinster. Den kan ge oss pusselbitar som vi kan ha nytta av om vi vill något – till exempel kanske vi kan få idéer om vad som kan göras för att minska kostnaderna eller öka vinsterna.

Världens öppnaste land – nu på engelska

Tidigare i år gav Fores ut en studie skriven av forskare vid Malmö högskola, Världens öppnaste land. Den var en genomgång av vad som hänt sedan reformen av arbetskraftsinvandringen 2008. Nu ger Malmö högskola ut den i en engelsk version, med ännu fler detaljerade tabeller. Bra för att kunna sprida information om det svenska exemplet, som är mycket långtgående i internationell jämförelse, därav titeln.

Blir vi arbetslösa eller arbetsfria i framtiden?

Mitt i allt eftervalsanalyserande har jag fått en text om automatisering och arbetslöshet, skriven före valet, publicerad i Svensk Linje (Fria Moderata Studentförbundets tidning). En liten försmak:

De jobb som nu framför allt försvinner är enkla, manuella jobb och tjänstejobb som är mer rutinartade och kan systematiseras. De som klarar sig många år till är jobb som bygger på mer avancerad koordination i kombination med många varierade beslut – till exempel hantverksyrken – och jobb med sociala och emotionella moment. Även om en dator blir bättre på att ställa diagnos och utföra en behandling vill vi förmodligen ändå möta människor i vård och omsorg.

De böcker som har satt tonen i debatten lyfter fram förändrad inriktning på skolundervisningen och fortbildning för personal som blir uppsagd. Frågan är hur långt det räcker. En övergång från enkla manuella yrken till komplexa serviceyrken är svår för många. I viss utsträckning går det förstås att träna sig på att hantera människor, men det är också en fråga om läggning. Redan i dag är det så att många av dem som blir långtidsarbetslösa har svårt att samarbeta, möta kunder och liknande.

Trevligt nog har frågan fått lite mer publicitet på sistone. Anders Wijkman, ordförande för Romklubben, dök upp på det första seminariet i min seminarieserie om automation, arbetslöshet och jämlikhet. Han gjorde ett mycket engagerat inlägg och utvecklade sedan det till en artikel i Svenska Dagbladet, kanske något mer alarmistisk än min artikel ovan. Anna-Karin Hatt svarade med att det inte finns något att oroa sig för, vilket jag inte tycker att hon hade någon grund alls för att hävda. Per Ödling, som skrev om detta i Foresantologin Håll gränsen tidigare i år, tillsammans med andra svarade henne och Wijkman fick förstås slutreplik. Väl värt att titta igenom!