1000 chanser

Du ska ha tusen chanser att utforska och förverkliga dina drömmar

Välfärden kanske inte alls blir dyrare?

Det kommer ofta larmrapporter om att kostnaderna för välfärdstjänsterna kommer att skena och bli omöjliga att hantera för det offentliga. Det ifrågasatte jag redan 2003 när jag började jobba med välfärdsfrågor, och hittills har väl jag haft rätt och alarmisterna haft fel. Det här skriver jag om i månadens krönika för Liberala nyhetsbyrån, som publiceras i diverse liberala dagstidningar (t ex här). Det finns helt rimliga argument för ett optimistiskt scenario, där kostnaderna snarare minskar än ökar som andel av BNP.

Ett par argument som inte rymdes i krönikan:

Många larmrapporter innehåller långa resonemang om försörjningsbördor, dvs hur stora åldersgrupperna som arbetar är jämfört med de som inte arbetar. Kan beräknas på lite olika sätt. Det är är missvisande dels för att åldersgränsen mellan dem som arbetar och dem som inte gör det hela tiden flyttas, dvs vi går i pension senare och senare. Dels för att det svenska pensionssystemet gör att de arbetande inte får en större börda för att det blir fler pensionärer. Pensionsavgifterna är 18,5 procent av lönen. Om den ökande pensionsåldern inte räcker för att hålla systemet i balans så blir pensionerna lite lägre, det är inte bördan för de arbetande som ökar.

Många rapporter innehåller också resonemang om ”Baumols kostnadssjuka”, som innebär att kostnaderna för tjänster inte blir ständigt lägre, som de blir för varor, eftersom det inte finns samma effektiviseringsmöjligheter för tjänster. Jag hoppade över begreppet men resonemanget bemöter jag i artikeln, dels genom att peka på att varorna inte alltid blir billigare (i stället blir de bättre), dels genom att peka på att tjänster ofta kan kompletteras eller ersättas med teknik och medicin, och därmed kan ha liknande utveckling som vilka varor som helst.

Ibland förekommer också resonemang om att Baumols kostnadssjuka innebär att tjänster blir dyrare och dyrare, och att det därför blir omöjligt att betala för framtidens välfärd. Om det var fallet skulle vi haft en katastrof för länge sedan. OM välfärdstjänster inte alls kan effektiviseras, så utvecklas kostnaderna ungefär i takt med löneutvecklingen (eftersom löner är den övervägande delen av kostnaderna). Det offentligas skatteintäkter utvecklas också i takt med löneutvecklingen, så det är i sig inget problem.

Om man tror att vi kan ha en utveckling med återhållna eller sänkta kostnader, hur kan man öka sannolikheten för det? Det blir kanske ett ämne för en egen krönika. Tills vidare kan man gärna läsa slutrapporten för projektet Uppdrag Välfärd, som jag tycker fångar några viktiga punkter.

20 april 2015 Posted by | Allmänpolitik | Lämna en kommentar