Tänkvärda perspektiv om diskrimineringsdomen

Johan Ingarö skrev nyanserat om diskrimineringsdomen mot Arbetsförmedlingen som drog in a-kassan för en muslimsk man som vägrade skaka hand. Det är så häpnadsväckande att det är värt ett inlägg här. Alltså inte domen, utan att Ingarö skrev nyanserat.

Annars tycker jag för det mesta att Ingarö har ett irriterande tonläge. Det är lite för mycket testosterontonåring för mig. Och så tycker vi olika om en hel del. Men det är ofta insatta resonemang om politik och politiker.

Jasenko Selimovic har också skrivit om domen. Mindre nyanserat, och han verkar ha missat att det inte alls är klarlagt att mannen nekades anställning på grund av att han vägrade ta i hand. Men jag gillar verkligen Jasenkos sätt att resonera. När han skriver att han gillar att leva i ett mångkulturellt samhälle men inte gillar mångkulturalism slår han huvudet på spiken.

Och vagt kopplat till mångkultur och diskriminering så tänkte jag skriva några ord om Obamas bok ”Min far hade en dröm”. Den är alldeles för lång, särskilt de sista två tredjedelarna. Men här och var, särskilt när han beskriver sin barndom och tonåren, finns det fina resonemang om identitet och ursprung. Något som slog mig som besynnerligt är att boken är så fokuserad på pappan. Han träffar bara pappan några veckor när han är i tioårsåldern (förutom när han är så liten att han inte minns det). Han växer upp med sin mamma och mormor och morfar. Morföräldrarna beskrivs en hel del, men mamman mycket lite.

Det är som om den frånvarande pappan är viktigare för honom än den förälder som faktiskt varit där och uppenbarligen format honom en hel del. Som förälder skulle jag känna att det var väldigt otacksamt om något av mina barn skrev en hel bok om sin uppväxt och förpassade mig helt till marginalen till förmån för en låtsaskompis. Boken är möjligen insiktsfull, men någon större självinsikt verkar författaren inte ha (eller ha haft, det var länge sen han skrev den).