1000 chanser

Du ska ha tusen chanser att utforska och förverkliga dina drömmar

Jo, Sverige är fantastiskt

Metro har kört en artikel (pdf, sid 9) om hur Sverige har tappat försprånget på område efter område, följt av en (pdf, sid 7) om de områden där vi ligger i topp. Gudmundson raljerar över att det tydligen är ”pappaledighet, bistånd och dataspel” som gäller (och hoppar över att det i artikeln också nämns vårt innovationsklimat och våra extremt stora satsningar på medicinsk forskning).

Nu råkar jag vara bekant med en del av den statistik som finns i de korta artiklarna, så jag tycker väl att det går att nyansera bilden rätt mycket. Visst är det sant att det går extremt lätt att få träffa en läkare i Albanien, men jag föredrar trots det svensk sjukvård. I den undersökning som refereras hamnar Sverige som etta i Europa när det gäller vårdkvalitet. Att vi har dålig tillgänglighet drar sedan ner helhetsbetyget, och det är ett problem som vi tar på allvar i alliansen. Våra insatser verkar hjälpa, och jag har lite svårt att se att det är ett sånt jätteproblem. Man hade lika gärna kunnat lyfta fram kvalitetsjämförelsen och säga att svensk sjukvård är bäst.

Jämställdhetsundersökningen som refereras, Global Gender Gap, är rätt dåligt gjord. En av sakerna som drar ner Sveriges resultat är att vi inte ligger i topp när det gäller andelen flickor som går i skolan på mellanstadienivå, vilket beror på ett fel i statistiken. De flickor som börjat skolan ett år tidigare är registrerade som att de inte går mellanstadiet när de är 12 år, då går de ju på högstadiet. Sedan är det också en rad besynnligt utvalda parametrar, och för hela undersökningen så gäller att det är mer jämställt ju bättre siffrorna är för kvinnor – även i de fall där kvinnorna har gått om männen, som andelen högskolestuderande i Sverige.

OECD:s ”välståndsliga” är inte alls vad det låter som, utan en jämförelse av BNP per capita. Om man tittar på ett mått som hamnar lite närmre vad man kan kalla ”välstånd”, FN:s Human Development Index, så hamnar Sverige bland de bästa länderna i världen.

Nu börjar den här bloggposten låta som Pangloss i ”Candide”. Så en nyansering: Jag hade förstås inte hållit på med politik om jag inte ansåg att det fanns en massa saker i Sverige som kan bli bättre. Men det gäller att identifiera de verkligt stora bristerna och ge sig på dem, och där hamnar Metro fel. Skolresultaten är en viktig faktor – men jag skulle hellre fokusera på att minska andelen som inte klarar av skolan än på det genomsnittliga resultatet på ett par internationella test, som Metro tar upp. Hemlöshet, missbruk och psykisk ohälsa är svåra att göra internationellt jämförbar statistik på och tappas lätt bort. Ekonomi och ”välståndsligan” är inte oviktig, men vi behöver bättre mått för att inte stirra oss blinda på fel saker.

Just nu läser jag Amartya Sens senaste bok parallellt med en rapport för franska regeringen som han är medförfattare till (i en kommission ledd av Joseph Stiglitz). Amartya Sen var en av de huvudansvariga för FN:s HDI-mått, och den franska rapporten innehåller ett antal rekommendationer om hur stater ska kunna mäta välstånd på ett bättre sätt för att just se de verkliga bristerna och sätta in politiska insatser på rätt områden. Mycket intressant. Jag ska skriva mer när jag har kommit längre i boken och rapporten, men jag tror att jag redan nu kan lova att arbeta för att regeringen ska ta fram bättre övergripande välståndsmått att använda för att styra den övergripande politiska inriktningen.

En poäng i den franska rapporten är att det är väldigt svårt att få ett rättvisande inflationsmått när det kommer så mycket nya produkter och så mycket kvalitetsutveckling som leder till helt nya saker, när produktionen går över till mer tjänster och IT. Spotify är en bra illustration. Efter att i flera år ha känt att jag inte längre hittar några nya artister, jag köpte bara nya skivor av gamla artister, så får jag nu in friskt blod i mina spellistor. Det betyder mycket för mig, men eftersom det inte återspeglas korrekt i KPI får det inte heller någon effekt på BNP. Men jag kan i alla fall ge er lite musiktips – en lista med några album jag upptäckt tack vare Spotify.

Jag kommer ha anledning att återkomma till det här ämnet, det märker jag.

11 januari 2010 Posted by | Allmänpolitik, Frågor jag vill driva, Jämlikhet, Jämställdhet | 5 kommentarer

Lika chanser i skola och förskola

För det politiska djuret är en ny, spännande utredning lika härligt som ett nytt album av favoritartisten är för musiknörden. Just nu läser jag Camilo von Greiffs ESO-rapport om likvärdighet i skolan, som jag hittade via alltid lika intressanta Ekonomistas. Några huvudrekommendationer är att framför allt satsa på förskola, förskoleklass och de första grundskoleåren, att differentiera skolpengen utifrån elevsammansättning och att öka lönespridningen bland lärarna. De två första känns välbekanta för varje Folkpartist.

Den tredje punkten tål att tänkas på. I princip är jag i allra högsta grad för ökad lönespridning inte bara bland lärare, utan generellt i offentlig sektor. Det måste löna sig att göra ett bra jobb. Samtidigt är det en rejäl utmaning att hitta bra kriterier att göra bedömningarna utifrån. Om vi börjar differentiera lönerna på ganska godtycklig grund kommer många att bli arga, och vi vinner inget. Men att hitta bra kriterier skulle kunna vara en utmaning för nästa mandatperiod i Stockholm. Personal i offentlig sektor måste känna att de blir sedda, att de kan utvecklas i sina yrken och att de kan göra karriär om de vill.

15 december 2009 Posted by | Frågor jag vill driva, Skola | 1 kommentar

Skolan ska fokusera på klassresor

Andra inlägget i en tänkt serie om frågor jag vill driva i Stockholms stad om jag får tillfälle efter valet: För ett antal år sedan presenterade Jan Björklund en rapport med titeln ”Klassresan börjar i klassrummet”. I den fanns statistik som visade hur mycket bättre det går i skolan för akademikerbarn än för andra. Budskapet var att här finns en stor potential; skolan borde kunna göra mycket bättre ifrån sig och ge fler barn bra chanser i livet, oavsett bakgrund. Och det är ju temat för den här bloggen, och för mina politiska ambitioner.

Staden borde årligen sammanställa data som visar hur bra skolorna är på att skapa klassresenärer. Den statistik som behövs finns redan, ännu ett viktigt mått har kommit tack vare de nationella proven i trean. Det går att se hur bra det går i genomsnitt i Sverige för elever med olika bakgrund. Den statistiken kan användas som utgångspunkt för en jämförelse mellan skolor. Naturligtvis är det viktigt att skolor ser till att alla gör bra ifrån sig i snitt, men det jag vill lyfta fram är de skolor som är bättre på att lyfta elever med sämre förutsättningar. De skolor som gör bra ifrån sig skulle dels få uppmärksamhet och förmodligen fler elever, när siffrorna publiceras en gång om året. Man kan också tänka sig en ekonomisk bonus.

En tredje tanke är att koppla statistiken till det som var min första fråga att driva, att rekommendera de bästa skolorna till de elever som behöver det bäst. Barn från familjer med sämst utgångspunkt enligt statistiken (låg utbildning, låg inkomst, kort tid i Sverige) borde hänvisas till de skolor som är bäst på klassresor om de inte väljer något annat. Inga barn med dåliga förutsättningar borde hänvisas till de skolor som är sämst.

25 november 2009 Posted by | Frågor jag vill driva, Skola | 1 kommentar

Låt de barn som behöver det mest gå i de bästa skolorna

Jag tänkte skriva ner några frågor jag skulle vilja driva i Stockholms stad om jag får möjlighet till det. Första inlägget:

Många föräldrar utnyttjar inte möjligheten att välja skola för sina barn på ett aktivt sätt. De väljer inte alls eller väljer den skola där barnen ändå skulle ha placerats om de inte valde – normalt sett den närmaste kommunala skolan. Valfrihet utnyttjas mer av högutbildade och engagerade föräldrar. De sätter sina barn i de skolor de tror är bäst, och de barn som kanske har en sämre start samlas på icke-valsalternativen. Det blir förstås svårare att bedriva en bra undervisning där.

För att lösa det bör staden, inom lagens ramar, tänja på närhetsprincipen. Utifrån föräldrars utbildning, ekonomi och antal år i landet bör icke-valsalternativet ändras. De med sämre förutsättningar ska rekommenderas att välja de bästa skolorna i närheten (oavsett om de är friskolor eller inte), och placeras där om deras föräldrar inte aktivt väljer bort det. Valfriheten ska alltså inte tas bort.

Staden kan också göra riktade informationsinsatser till utanförskapsområdet för att få fler att aktivt välja skola.

14 november 2009 Posted by | Frågor jag vill driva, Skola | Lämna en kommentar