1000 chanser

Du ska ha tusen chanser att utforska och förverkliga dina drömmar

Jo, Sverige är fantastiskt

Metro har kört en artikel (pdf, sid 9) om hur Sverige har tappat försprånget på område efter område, följt av en (pdf, sid 7) om de områden där vi ligger i topp. Gudmundson raljerar över att det tydligen är ”pappaledighet, bistånd och dataspel” som gäller (och hoppar över att det i artikeln också nämns vårt innovationsklimat och våra extremt stora satsningar på medicinsk forskning).

Nu råkar jag vara bekant med en del av den statistik som finns i de korta artiklarna, så jag tycker väl att det går att nyansera bilden rätt mycket. Visst är det sant att det går extremt lätt att få träffa en läkare i Albanien, men jag föredrar trots det svensk sjukvård. I den undersökning som refereras hamnar Sverige som etta i Europa när det gäller vårdkvalitet. Att vi har dålig tillgänglighet drar sedan ner helhetsbetyget, och det är ett problem som vi tar på allvar i alliansen. Våra insatser verkar hjälpa, och jag har lite svårt att se att det är ett sånt jätteproblem. Man hade lika gärna kunnat lyfta fram kvalitetsjämförelsen och säga att svensk sjukvård är bäst.

Jämställdhetsundersökningen som refereras, Global Gender Gap, är rätt dåligt gjord. En av sakerna som drar ner Sveriges resultat är att vi inte ligger i topp när det gäller andelen flickor som går i skolan på mellanstadienivå, vilket beror på ett fel i statistiken. De flickor som börjat skolan ett år tidigare är registrerade som att de inte går mellanstadiet när de är 12 år, då går de ju på högstadiet. Sedan är det också en rad besynnligt utvalda parametrar, och för hela undersökningen så gäller att det är mer jämställt ju bättre siffrorna är för kvinnor – även i de fall där kvinnorna har gått om männen, som andelen högskolestuderande i Sverige.

OECD:s ”välståndsliga” är inte alls vad det låter som, utan en jämförelse av BNP per capita. Om man tittar på ett mått som hamnar lite närmre vad man kan kalla ”välstånd”, FN:s Human Development Index, så hamnar Sverige bland de bästa länderna i världen.

Nu börjar den här bloggposten låta som Pangloss i ”Candide”. Så en nyansering: Jag hade förstås inte hållit på med politik om jag inte ansåg att det fanns en massa saker i Sverige som kan bli bättre. Men det gäller att identifiera de verkligt stora bristerna och ge sig på dem, och där hamnar Metro fel. Skolresultaten är en viktig faktor – men jag skulle hellre fokusera på att minska andelen som inte klarar av skolan än på det genomsnittliga resultatet på ett par internationella test, som Metro tar upp. Hemlöshet, missbruk och psykisk ohälsa är svåra att göra internationellt jämförbar statistik på och tappas lätt bort. Ekonomi och ”välståndsligan” är inte oviktig, men vi behöver bättre mått för att inte stirra oss blinda på fel saker.

Just nu läser jag Amartya Sens senaste bok parallellt med en rapport för franska regeringen som han är medförfattare till (i en kommission ledd av Joseph Stiglitz). Amartya Sen var en av de huvudansvariga för FN:s HDI-mått, och den franska rapporten innehåller ett antal rekommendationer om hur stater ska kunna mäta välstånd på ett bättre sätt för att just se de verkliga bristerna och sätta in politiska insatser på rätt områden. Mycket intressant. Jag ska skriva mer när jag har kommit längre i boken och rapporten, men jag tror att jag redan nu kan lova att arbeta för att regeringen ska ta fram bättre övergripande välståndsmått att använda för att styra den övergripande politiska inriktningen.

En poäng i den franska rapporten är att det är väldigt svårt att få ett rättvisande inflationsmått när det kommer så mycket nya produkter och så mycket kvalitetsutveckling som leder till helt nya saker, när produktionen går över till mer tjänster och IT. Spotify är en bra illustration. Efter att i flera år ha känt att jag inte längre hittar några nya artister, jag köpte bara nya skivor av gamla artister, så får jag nu in friskt blod i mina spellistor. Det betyder mycket för mig, men eftersom det inte återspeglas korrekt i KPI får det inte heller någon effekt på BNP. Men jag kan i alla fall ge er lite musiktips – en lista med några album jag upptäckt tack vare Spotify.

Jag kommer ha anledning att återkomma till det här ämnet, det märker jag.

Annonser

11 januari 2010 Posted by | Allmänpolitik, Frågor jag vill driva, Jämlikhet, Jämställdhet | 5 kommentarer

Röta i rättsapparaten

Journalister har för vana att pressa politiker på om de ska lägga mer pengar på områden med brister, och politikerna brukar inte vara sena att haka på. Annars ser det ju ut som att de inte bryr sig. Rättsväsendet är ett område där det diskuteras pengar en del just nu.

Själv förhåller jag mig skeptisk till att mer pengar till ett system som fungerar dåligt alltid är lösningen. Först kanske man ska rensa upp bland det som inte funkar. Kammaråklagare Rolf Hillegren vid City åklagarkammare i Stockholm ger mig vatten på min kvarn:

– När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse.

15 augusti 2009 Posted by | Jämställdhet | Lämna en kommentar

Alliansen minskar klyftor mellan män och kvinnor!

Vi ska nog vara glada att Lars Ohly inte är Sveriges finansminister. Tillsammans med partikamraten Ulla Andersson hävdar han på DN debatt att alliansens skattepolitik ökat inkomstklyftorna mellan män och kvinnor. Men, min klipske kollega (kollega både i arbetet och i bloggosfären) Den hälsosamme ekonomisten såg snabbt att de inte har klarat av matematiken ordentligt. Det är sant att inkomstskillnaderna i kronor räknat har ökat – men det säger inget om förhållandet mellan män och kvinnor. Om t.ex. alla fick dubbelt så hög lön skulle förstås klyftan i kronor också fördubblas, men förhållandet skulle vara detsamma. Det är ju det som är intressant i sammanhanget.

Skattesänkningarna har gått en aning mer till män än till kvinnor, men det intressanta är att de är JÄMNARE fördelade än inkomsterna. Så resultatet blir att förhållandet mellan mäns och kvinnors löner jämnas ut! Vi tackar förstås Vänsterpartiet och RUT för den uträkningen.

Sedan bör ett parti som kallar sig feministiskt fundera över om det verkligen är så att kvinnor är tvungna att arbeta med lågavlönade yrken och män med mer högavlönade. Jag hoppas och tror att vi går i en riktning där färre kommer att låta sig begränsas av könsstereotyper i sina yrkesval. Då minskar klyftorna. Lägre skatt på arbete skyndar på den processen, eftersom det blir större anledning att välja yrke utifrån lön i stället för tradition.

Jag är inte mycket för kvotering, och det är inte viktigt för mig att det blir exakt 50-50 överallt i samhället. Men jag tycker att det är uppenbart att många begränsar sina liv på grund av könsstereotypa föreställningar hos omgivningen (inbillade såväl som verkliga). Det bör politiken försöka motverka (i alla fall inte medverka till, som man nog kan hävda att både förskola och skola gör idag). Vänsterpartiets politik skulle täcka över grundproblemet med fördelningspolitiska fikonlöv. Då minskar incitamenten för kvinnor att göra karriär, och könsrollerna konserveras.

UNT skriver också bra om detta.

23 juli 2009 Posted by | Jämställdhet | 1 kommentar