1000 chanser

Du ska ha tusen chanser att utforska och förverkliga dina drömmar

Det går (fortfarande) bra för Sverige

För en månad sedan presenterade finansminister Magdalena Andersson en ny prognos, där hon lyfte fram BNP per capita-tillväxten, som hon menade har varit ovanligt dålig i Sverige under Alliansen. Från SvD:

Magdalena Andersson bekymrar sig även över att BNP per capita i Sverige har fallit och ligger sämre till än USA, Japan och Tyskland. Hon konstaterar att produktivitetstillväxten är svag och har inte återhämtat sig.

– Vi måste fundera över vilka politiska åtgärder vi kan vidta. Jobbskatteavdrag kanske inte är det som ger produktivitetstillväxt, utan vi behöver investeringar i humankapital, forskning och infrastruktur, för att få upp den tillväxten igen, säger Magdalena Andersson.

Ett annat alternativ är förstås att koppla detta till den höga invandringen, fler invånare innebär ju att produktionen delas på fler. Detta gör förstås den invandringskritiske nationalekonomen Tino Sanandaji i en krönika.

I grund och botten finns en viktig poäng här: Alldeles för ofta, från både politik och medier, tittar man på BNP-tillväxt, det vill säga utan att justera för befolkningstillväxten. För många länder blir resultatet radikalt annorlunda om man räknar med befolkningsutvecklingen – vissa länder som vi brukar jämföra oss med har negativ befolkningsutveckling (t. ex. Tyskland) medan Sverige har starkt positiv, särskilt de senaste åren på grund av ovanligt stor invandring.

Därmed blir de tillväxtjämförelser som regelmässigt publiceras på ekonomisidor helt missvisande. Möjligen kan de säga något om hur hårt olika länder drabbats av finanskrisen och hur snabbt de har tagit sig upp, men BNP är egentligen inte ett särskilt bra mått för det heller. Möjligen skulle man föredra att titta på BNP-utvecklingen för olika länder jämfört med en teoretiskt beräknad potentiell BNP. Det lämnar samtidigt öppet för stor godtycklighet.

I en krönika om tillväxt och miljö nyligen avslutade jag med att en svag utvecklingen av BNP per capita är något för miljövänner att oroa sig för, om det beror på bristande produktivitetsutveckling (som Andersson är inne på). Produktivitetsutvecklingen är på sikt helt avgörande om vi ska kunna klara tekniska utmaningar, som den globala uppvärminingen. (Krönikan finns publicerad i flera liberal tidningar, här en länk till Bohusläningen.)

Därför var det mycket glädjande att läsa Medlingsinstitutets årsrapport, som kom häromdagen. I kapitel fem görs en mycket gedigen genomgång av utvecklingen av tillväxt och konkurrenskraft. Tillväxten jämförs mellan länder genom att använda terms-of-trade-justerad BNP per capita, vilket förutom befolkningsutvecklingen även kompenserar för förhållandet mellan prisutvecklingen på det vi exporterar och det vi importerar. Det bör göras för att det förhållandet påverkar köpkraften. Slutmåttet blir köpkraftsjusterad produktion per person, vilket långsiktigt sätter de ekonomiska villkoren för vår levnadsstandard.

Slutsatsen blir att Sverige har klarat sig väl, till och med mycket väl. Över en längre period, 1998-2014, är det bara Polen, Tjeckien, Irland och Norge som har haft bättre tillväxt. Var och en med sina särskilda förklaringar – Polen och Tjeckien är catch-up-ekonomier som vi knappast bör jämföra oss med, Norge har sin olja. Irland är möjligen intressant att titta på, samtidigt som ekonomin skiljer sig mycket från Sveriges.

Även om vi tittar på krisåren så har Sverige gjort relativt bra ifrån sig. Efter recessionen 2008-09 har vi hämtat in den tappade produktionen och lite till, vi landar totalt på en årlig tillväxt på 0,2 procent. Det finns några jämförbara länder som har klarat sig bättre, som Tyskland, USA, Schweiz och Japan. Men tittar vi på de andra nordiska länderna, så har de alla haft negativ tillväxt, d.v.s. ingen av dem har ännu hämtat in det de tappade under krisen. Och då har de alltså inte haft den höga invandring som Sverige har haft. (En befolkningsökning på i snitt 0,8 procent per år 2009-2014.)

Produktiviteten har också utvecklats relativt väl. Hög invandring från länder med lägre utbildningsnivå, många som gått i pension de senaste åren och många unga vuxna på arbetsmarknaden bör rimligen innebära fler lågproduktiva jobb. Det är i sig inget att bekymra sig för, det försämrar inte situationen för någon. Pensionärerna har det för det mesta mycket gott ekonomiskt (både om vi jämför bakåt i tid och med andra länder) och de yngre och invandrarna går från inget jobb till enkelt jobb. Vi andra får det stadigt bättre. Löneutvecklingen i Sverige är och har varit extremt bra, och det verkar ske utan att lönerna blivit för höga i förhållande till konkurrenskraften. Risken är att lönerna blir så höga att svensk exportindustri får svårt att konkurrera, men de detaljerade genomgångar som finns i Medlingsinstitutets rapport pekar inte på det. Möjligen kan man se en tendens åt fel håll de senaste åren, men det är för lite och för begränsat i tid för att i alla fall jag ska kunna bli oroad.

Om man ser till hur lite fokus Alliansen faktiskt hade på tillväxt (som Andersson konstaterar låg fokus snarare på att sänka arbetslöshet och höga sysselsättning genom fler lågproduktiva jobb) och på hur hög invandring vi faktiskt haft så är det här häpnadsväckande bra. Alliansen ska nog inte ha hela äran, det ligger många kloka reformer bakom Sveriges framgångar (läs gärna Fores-boken ”Varför går det bra för Sverige” av Andreas Bergh och Magnus Henrekson).

19 februari 2015 Posted by | Ekonomi | Lämna en kommentar

Vimsiga resonemang om BNP och miljö

Andreas Carlgren, Klas Eklund, och Johan Rockström skriver idag på DN debatt om tillväxt och miljö. Tyvärr har de fastnat i en retorik som gör att de inte ser att de säger emot sig själva och bortser från en rad fakta.

Först klagar författarna på att ”BNP-måttet härrör från en tid då produktionen mättes i ton och hektoliter”. Det är sant och produktionen har förstås ändrats mycket sedan dess. Men bara några stycken senare är de själva fast i samma tidsanda när de skriver att ökning av BNP leder till ”enorma ökningar av resursanvändning, avfall och utsläpp. Antalet gigaton växthusgaser, miljoner ton kvicksilver, fosfor, kväve, antal hektar nedhuggen skog måste växa enormt för att åtta- eller tiodubbla jordens produktion. Vi kommer att hugga ned många, många kvadratmil skog, asfaltera stora landområden, borra efter mer olja, bryta mer kol, dämma upp fler floder, och så vidare – det vill säga påverka biosfären ännu mycket mer än i dag.” Vilket förstås är rent nonsens. Sverige har haft en stark tillväxt de senaste 20 åren, och har samtidigt minskat koldioxidutsläppen. Visst hugger vi ner skog, men vi planterar lika mycket eller mer. Vi har fler och större skyddade områden än någonsin. Och så vidare.

Det här är inget unikt för Sverige. I Kina ökar utsläppen inte alls lika snabbt som BNP längre. Brasilien har lyckats bromsa avskogningen samtidigt som tillväxten tagit fart. Exemplen är många.

BNP är inte ett mått på hur mycket naturresurser vi förbrukar, utan bara en summering av de varor och tjänster som produceras. Tjänster förbrukar sällan särskilt mycket naturresurser och vi blir allt bättre på att hålla tillbaks miljöeffekterna av varuproduktion. BNP-tillväxten ska också inkludera kvalitetsökningar. Det är svårt i realiteten, men själva principen innebär att det inte alls behövs någon ökad produktion för att BNP ska öka, det räcker att produkterna blir bättre.

Jag menar (och många andra, till exempel Brynjolfsson/McAfee i ”The Second Machine Age”) att kvalitetshöjningarna underskattas ordentligt idag. Vi har tillgång till kultur, nyheter, underhållning och tjänster mycket billigt via nätet idag, på ett sätt som inte är lätt att jämföra med situationen för 20 år sedan, och därmed missar vi hur mycket bättre vi har fått det. I så fall är inte tillväxten överskattad, som författarna tror, utan underskattad.

Sedan är det sant att BNP-måttet ibland används helt felaktigt. Den reala tillväxten, alltså BNP-jämförelser där priser justeras för att kompensera för inflationen, blir bara nonsens när vi mäter över längre tidsperioder som decennier, dels för att vi har svårt att beräkna kvalitetsutvecklingen (som är stor över längre perioder), dels för att innehållet i produktionen ändras så mycket, vi jämför helt enkelt äpplen med päron. Men huvudfunktionen med BNP-tillväxt är att följa hur konjunkturen utvecklas, vilket i sin tur är avgörande för finans- och penningpolitiska beslut. Om vi vill se hur ekonomin mår just nu så är BNP-tillväxten ett bra mått, och att inkludera naturresurser i måttet skulle inte hjälpa beslutsfattandet.

Sedan slår författarna in öppna dörrar när de skriver ”Framför allt borde målen för den ekonomiska politiken gälla det man faktiskt siktar på: folkhälsa, medellivslängd, inkomster, sysselsättning, sparande, budgetsaldo, bankstabilitet och vad det nu kan vara.” Har någon av dem bläddrat i en budgetproposition någon gång? (Rimligen har i alla fall två av dem gjort det.) Den är fylld av olika mått, bland annat just sådana som de efterlyser. Ingenstans har jag sett att det överordnade målet för den ekonomiska politiken skulle vara BNP-tillväxt. Tvärtom står det i den senaste budgetpropositionen: ”Regeringens främsta mål är full sysselsättning.”

Sedan pågår det arbete runt om i världen med att ta fram nya mått. Men, som jag för några år sedan skrev om den rapport som togs fram åt franska regeringen blir resultatet en rad kompletterande mått, inte ett sammanhållet mått som kan ersätta BNP.

Visst kan, och bör, ekonomisk tillväxt över långa perioder mätas på andra sätt än som prisjusterad BNP-förändring. Men det gör vi ju också. Och Miljöpartiets stämmobeslut om att strunta i tillväxten handlar inte om teknikaliteter i BNP-måttet, utan om att vi ska jobba mycket mindre och sänka vår levnadsstandard. När det vi behöver är ökad produktion, både för att utrota fattigdom och ställa om till mer miljövänlig teknik.

06 juli 2014 Posted by | Ekonomi, Klimat | Lämna en kommentar

Klimat, arbetsgivaravgifter och Migrationens kraft

När jag kom till FORES för åtta månader sedan kände jag mig hyfsat kunnig om det mesta som pågick utom om miljöområdet, särskilt de många tekniska detaljerna i de globala förhandlingarna. Sedan dess har jag lärt mig en del, men har mycket kvar. En bra start för den som vill sätta sig in i frågorna är FORES guide till förhandlingarna, som uppdaterades inför Dohamötet. Den kommer att uppdateras igen snart.

Även om jag inte är den mest kunnige så vill jag bara uppmana alla att se bortom tidningsrubrikerna. Medierna har intresse av att få mötet att låta mer dramatiskt än det var. I själva verket uppnåddes ungefär så mycket som man kunde vänta sig. Steg för steg tar sig parterna framåt mot ett avtal som kommer att täcka alla länder från 2020. Det ser inte hopplöst ut. Det är i senaste laget, så det kommer kanske innebära högre temperaturhöjningar än vi hade kunnat hoppas på. Samtidigt händer det mycket på det tekniska området, vilket kan innebära att utsläppen kan gå snabbt neråt när det väl vänder.

Mycket hänger på USA och Kina, förstås. Kina verkar ändå mena att de kan acceptera ett avtal så länge alla andra är med. USA har ju varit besvärligare. Men när republikanerna nu börjar inse att deras förnekande av verkligheten (på fler områden än klimatförändringarna) inte gick hem hos folket, så finns det en öppning för en ändrad attityd även där. Men det finns en risk att USA satsar mycket på att lösa problemen med tekniska lösningar som vi i dagsläget inte vet om de är rimliga, som att pumpa ner koldioxidutsläpp under marken (CCS). Det skulle vara praktiskt för dem, eftersom de just investerar i enorma ökningar i olje- och gasutvinning, men vi vet inte alls om det är en teknik som kommer bli ekonomiskt försvarbar.

I dag presenterade FORES en ny studie, som vi har skrivit i samarbete med Företagarna. I korthet så hade vi frågat förhandlare från alla fackförbund inom LO, TCO och SACO hur de skulle reagera på höjningar respektive sänkningar av arbetsgivaravgifterna. Den etablerade sanningen i svensk politik är att sänkta arbetsgivaravgifter inte ger några sysselsättningseffekter, eftersom facken pressar upp lönerna så att hela utrymmet för nyanställningar äts upp. Vår studie sa emot det, en stor majoritet av förhandlarna menade att de inte skulle begära lika stora löneökningar som en sänkning av arbetsgivaravgifterna skulle ge möjlighet till, och att de ansåg att det var rimligt att en del av sänkningen kunde användas till nyanställningar i stället. Presentationen skedde vid ett seminarium med kommentarer från Hans Lindberg, statssekreterare på Finansdepartementet, Per Bolund, Miljöpartiets ekonomisk-politiske talesman och Elisabeth Thand-Ringqvist, vd Företagarna, modererade av mig. Video kommer inom kort, jag postar det då. Stämningen var god, närmast uppsluppen, även om Hans Lindberg inte höll med de andra.

Slutligen har jag läst ut Migrationens kraft, som jag var på bokrelease för i torsdags. Tänkte recensera den redan igår, men såg att Andreas Bergh (som sitter i FORES styrelse) hann före med en utmärkt recension, som säger i princip just vad jag ville ha sagt. Så läs den! Boken är mycket läsvärd, samtidigt som det finns anledning att borra djupare i alla de ämnen de tar upp. Det är kanske FORES uppgift.

För övrigt har jag frostat av frysen, sytt trasiga overallknän och snöat in på lite svensk, punkig musik – [ingenting] och Pascal. För den som vill ha något lugnare måste jag ju också rekommendera Bat for Lashes nya, som efter några genomlyssningar känns nästan lika bra som de tidigare.

12 december 2012 Posted by | Ekonomi, Integration, Klimat | 1 kommentar

Kapitalismens dåliga rykte

Andreas Cervenka sågar börsen och börsbolagen i dagens SvD. Mustiga formuleringar och det är säkert många som applåderar.

Han hävdar att dagens upplägg med fokus på kortsiktiga vinster och maximerad börskurs är ”världens sämsta idé” och leder till ”sämre skötta företag”. Nu finns det ju gott om stora företag som är familjeägda, kooperationer och liknande. Varför konkurrerar de inte ut de börsnoterade företagen, om de nu är så usla? Varför har inte Folksam konkurrerat ut de andra svenska försäkringsbolagen? Varför har inte Konsum konkurrerat ut ICA?

Det kanske finns många fina resonemang i boken Cervenka har läst och refererar. Men det hade varit bra med en enkel verklighetskoll innan krönikan gick i tryck.

10 december 2012 Posted by | Ekonomi | 2 kommentarer