1000 chanser

Du ska ha tusen chanser att utforska och förverkliga dina drömmar

Piketty sågad jäms med fotknölarna

Idag var jag på seminarium hos SNS om Piketty. Jesper Roine, som skrivit en utmärkt sammanfattning av och kommentar till Pikettys Kapitalet, inledde, därefter kom Per Krusell, som varit en av Pikettys skarpaste kritiker och slutligen Assar Lindbeck. Roine var mest diplomatisk, Krusell sågade boken i princip helt och Assar likaså. Det går att lyssna på hela seminariet (inklusive en fråga från mig) och inte minst kan man ladda ner Per Krusells analys på SNS hemsida.

Krusell menar att Piketty har bidragit med en hel del när det gäller tidsserier över inkomst- och förmögenhetsfördelningar. Men hans tolkningar går helt emot etablerad teori och verkar inte heller ha täckning i empirin. (Överlag är Piketty försiktig forskare i akademiska sammanhang, och drar på med tendentiösa, socialistiska formuleringar i sin bok.) Den utveckling mot växande kapital och ökad ojämlikhet som han beskriver som en fundamental lag för kapitalismen verkar inte materialisera sig som något generellt fenomen. I stället skiljer sig utvecklingen rätt mycket mellan länder.

Krusells kritik går bland annat ut på att nettosparkvoten minskar när tillväxten sjunker, och då uppstår inte det allt större kapital som Piketty förutspår. Jag ifrågasatte i ett tidigare inlägg här på bloggen att det blir så stor skillnad och fick nu chansen att fråga. Krusell förklarade att det dessutom är så att avkastningen förmodligen sjunker när tillväxten är låg, så det finns inget skäl att tro att en framtida lägre tillväxt ska leda till större kapital. Dessutom brukar lönespridningen minska när tillväxten är lägre, så inkomstklyftorna borde snarare minska.

Assar Lindbeck gav sig även på dataserierna, där han menade att en av de stora utjämningarna under 1900-talet har varit framväxten av allmänna pensionssystem, som innebär att alla har ett sparande hos staten inför ålderdomen. Det sparandet är hyfsat jämnt fördelat och saknas helt i Pikettys data.

Krusell är inne på att vi nog ser en utveckling mot stigande ojämlikhet, men att den inte beror på någon lag utan på den tekniska utvecklingen, globaliseringen och innovativa finansinstrument. Stämmer ju väl med en av utgångspunkterna för min påbörjade seminarieserie om automation, arbetslöshet och ojämlikhet (mer om det i separat inlägg).

En rolig detalj var att alla uttalade Thomas Piketty på franska, alltså med stumt s i förnamnet och stigande ton. Krusell fick extra guldstjärna för att hänvisa till boken med fransk titel. Ingen använde engelskt uttal för vare sig författaren eller boken. Civiliserat.

 

19 augusti 2014 Posted by | Jämlikhet | Lämna en kommentar

En otäck bok

När Naomi Kleins Chockdoktrinen kom lästes den och hyllades överallt. En god liberal rekommenderade mig att läsa den och tyckte att det var svårt att helt bortse från hennes poänger. Jag läste och blev tokindignerad. Boken är en ren bluff, en samling anekdoter utvalda för att stödja en paranoid tes helt utan någon mer stabil grund. Trams på en nivå som knappt hade varit acceptabel i en gymnasieuppsats. Det blir inte bättre för att det är fler sidor och fler anekdoter.

På samma sätt blev jag rekommenderad Wilkinson och Pickets ”The spirit level” av vanligtvis omdömesgilla liberaler. I den här boken är det inte anekdoter, det är punktdiagram med streck i. Men tramset är på samma nivå. Författarna har valt ut ett antal godtyckliga faktorer som stödjer deras tes (att inkomstskillnader gör allt sämre för alla, även för de rika) helt utan att göra några djupare statistiska analyser eller någon kontroll av andra tänkbara förklaringar. Boken innehåller ett kapitel om kausalitet som är otroligt pinsamt. Till exempel tycker nog de flesta av oss att det är ett rätt rimligt antagande att mycket missbruk leder till att folk får problem på jobbet och att det därmed blir fler fattiga, inkomstskillnaderna ökar. Det avfärdar de med att det är uppenbart fel, sambandet måste gå i motsatta riktningen.

Nu har boken kommit på svenska (Jämlikhetsanden) och uppmärksammas både här och där. Jag är orolig för att det här ska bli en ny Chockdoktrinen, eller till och med värre. Det finns en klar risk att de ogrundade påståenden som finns i boken kommer tas för sanningar och prägla samhällsdebatten lång tid framöver. Tack och lov har Johan Norberg pekat på annan forskning som med närmre analys visar att bokens tes inte håller. Och Andreas Bergh gör egna beräkningar och resonerar pedagogiskt (tja, regressionsanalys blir väl aldrig riktigt lättillgängligt) i en femsidig pm som alla måste läsa. Spara nu de här länkarna och bemöt alla som hyllar boken. Annars kommer de verkningsfulla insatserna för jämlikhet, som bättre skola och arbetsmarknad, att helt skymmas av den destruktiva men förföriska inkomstutjämningen.

10 februari 2010 Posted by | Jämlikhet | Lämna en kommentar

Jo, Sverige är fantastiskt

Metro har kört en artikel (pdf, sid 9) om hur Sverige har tappat försprånget på område efter område, följt av en (pdf, sid 7) om de områden där vi ligger i topp. Gudmundson raljerar över att det tydligen är ”pappaledighet, bistånd och dataspel” som gäller (och hoppar över att det i artikeln också nämns vårt innovationsklimat och våra extremt stora satsningar på medicinsk forskning).

Nu råkar jag vara bekant med en del av den statistik som finns i de korta artiklarna, så jag tycker väl att det går att nyansera bilden rätt mycket. Visst är det sant att det går extremt lätt att få träffa en läkare i Albanien, men jag föredrar trots det svensk sjukvård. I den undersökning som refereras hamnar Sverige som etta i Europa när det gäller vårdkvalitet. Att vi har dålig tillgänglighet drar sedan ner helhetsbetyget, och det är ett problem som vi tar på allvar i alliansen. Våra insatser verkar hjälpa, och jag har lite svårt att se att det är ett sånt jätteproblem. Man hade lika gärna kunnat lyfta fram kvalitetsjämförelsen och säga att svensk sjukvård är bäst.

Jämställdhetsundersökningen som refereras, Global Gender Gap, är rätt dåligt gjord. En av sakerna som drar ner Sveriges resultat är att vi inte ligger i topp när det gäller andelen flickor som går i skolan på mellanstadienivå, vilket beror på ett fel i statistiken. De flickor som börjat skolan ett år tidigare är registrerade som att de inte går mellanstadiet när de är 12 år, då går de ju på högstadiet. Sedan är det också en rad besynnligt utvalda parametrar, och för hela undersökningen så gäller att det är mer jämställt ju bättre siffrorna är för kvinnor – även i de fall där kvinnorna har gått om männen, som andelen högskolestuderande i Sverige.

OECD:s ”välståndsliga” är inte alls vad det låter som, utan en jämförelse av BNP per capita. Om man tittar på ett mått som hamnar lite närmre vad man kan kalla ”välstånd”, FN:s Human Development Index, så hamnar Sverige bland de bästa länderna i världen.

Nu börjar den här bloggposten låta som Pangloss i ”Candide”. Så en nyansering: Jag hade förstås inte hållit på med politik om jag inte ansåg att det fanns en massa saker i Sverige som kan bli bättre. Men det gäller att identifiera de verkligt stora bristerna och ge sig på dem, och där hamnar Metro fel. Skolresultaten är en viktig faktor – men jag skulle hellre fokusera på att minska andelen som inte klarar av skolan än på det genomsnittliga resultatet på ett par internationella test, som Metro tar upp. Hemlöshet, missbruk och psykisk ohälsa är svåra att göra internationellt jämförbar statistik på och tappas lätt bort. Ekonomi och ”välståndsligan” är inte oviktig, men vi behöver bättre mått för att inte stirra oss blinda på fel saker.

Just nu läser jag Amartya Sens senaste bok parallellt med en rapport för franska regeringen som han är medförfattare till (i en kommission ledd av Joseph Stiglitz). Amartya Sen var en av de huvudansvariga för FN:s HDI-mått, och den franska rapporten innehåller ett antal rekommendationer om hur stater ska kunna mäta välstånd på ett bättre sätt för att just se de verkliga bristerna och sätta in politiska insatser på rätt områden. Mycket intressant. Jag ska skriva mer när jag har kommit längre i boken och rapporten, men jag tror att jag redan nu kan lova att arbeta för att regeringen ska ta fram bättre övergripande välståndsmått att använda för att styra den övergripande politiska inriktningen.

En poäng i den franska rapporten är att det är väldigt svårt att få ett rättvisande inflationsmått när det kommer så mycket nya produkter och så mycket kvalitetsutveckling som leder till helt nya saker, när produktionen går över till mer tjänster och IT. Spotify är en bra illustration. Efter att i flera år ha känt att jag inte längre hittar några nya artister, jag köpte bara nya skivor av gamla artister, så får jag nu in friskt blod i mina spellistor. Det betyder mycket för mig, men eftersom det inte återspeglas korrekt i KPI får det inte heller någon effekt på BNP. Men jag kan i alla fall ge er lite musiktips – en lista med några album jag upptäckt tack vare Spotify.

Jag kommer ha anledning att återkomma till det här ämnet, det märker jag.

11 januari 2010 Posted by | Allmänpolitik, Frågor jag vill driva, Jämlikhet, Jämställdhet | 5 kommentarer

Lögner på DN kultur om Björklunds politik

Jag vet att jag inte borde läsa DN:s kultursidor, det finns tusen andra saker som är bättre att använda min tid till. I dag skriver i alla fall Sverker Sörlin om Jan Björklunds skolpolitik. Han driver två teser: politiken leder till ökade klyftor i stället för ökad kunskap, och Jan Björklund har ingen idé om vad kunskap ska vara bra till, FP bryr sig inte längre om social utjämning. Några citat:

Den enda röda tråd jag kan uppfatta i Björklunds politik är ökad segregering, och det rimmar illa med vad vi vet om de bästa skolsystemen i Finland och Sydkorea.

Björklund talar aldrig om social rörlighet, som liberaler en gång gjorde.

Den som verkligen vill ha mer kunskap i skolan låter inte alla utvecklas i den takt som ”passar dem bäst”. Den takten är alldeles för låg. Den pedagog som vill främja verklig kunskap brinner i stället för att var och en skall nå randen av sin förmåga. Ges största möjliga livschanser.

En snabb koll av fakta: regeringen har gjort några rejäla reformer av grundskolan och har satsat rätt mycket pengar. En av de viktigaste reformerna är tidig kunskapskontroll, det har Sverker Sörlin fattat. Men han har inte fattat poängen: genom kunskapskontroll kan man tidigt se vilka elever som behöver mer stöd. Och staten skjuter till pengar för att fortbilda lärarna och för att skolorna ska kunna ge mer stöd, i de allra viktigaste färdigheterna: läsa, skriva, räkna. Kan det bli bättre för att utjämna chanserna i livet? Någon segregation av elever efter de obligatoriska proven i trean eller sexan är det självklart inte fråga om. När man börjar gymnasiet får man välja olika linjer, fram till dess hålls eleverna ihop. Som det alltid har varit, knappast någon sorteringsskola.

Och hur är det med visionen, saknar Björklund en idé om social utjämning? Den som känner till hans personliga bakgrund har lite svårt att tro det. Några citat från Almedalstalet:

Om man brinner för lika möjligheter trots olika bakgrund, då är utbildningen nyckeln. Vi drivs av en enkel men kontroversiell princip. Jämlikhet är inte att alla nittonåringar som lämnar gymnasiet efter tolv år i skolan kan exakt lika mycket, eller lika lite. Jämlikhet är att alla skolelever ska få de bästa möjliga förutsättningarna att utvecklas så långt de kan, utifrån sina individuella förutsättningar.

Exakt samma budskap som Sörlins slutkläm.

Mot de konservativa har liberaler i århundraden fått ta striden att friheten ska delas av alla. Det är en nyliberal myt att ett samhälle fullständigt fritt från politiska beslut skulle leda till största möjliga lycka för alla. En bra skola för alla är till exempel grunden för att också de mindre lyckligt lottade ska kunna. En bra skola för alla kräver åtaganden från samhället. En bra skola kompenserar för sämre förutsättningar i hemmet.

Den enskilt viktigaste förändringen i den nya skollag som jag presenterade för ett par veckor sedan är att elever med svårigheter får rätt till extra stöd, och att föräldrar kan överklaga om de är missnöjda med stödet.

Sverker Sörlin ägnar sig åt ”Straw man”-retorik, han bygger upp en motståndare som inte finns för att vinna en diskussion. Hur svårt hade det varit att ta en snabb titt på de reformer som faktiskt gjorts och vad Björklund egentligen säger? Eller att låta bli att skriva om skolpolitik om Sörlin inte orkar läsa på?

15 juli 2009 Posted by | Jämlikhet | 6 kommentarer

Kan vi inte göra oss av med båda?

Gamla LUF-kompisen Paulina skriver i Svenskan att Lars Ohly borde gnälla på LAS i stället för monarkin, om han tycker att det är viktigt att avskaffa previlegier. Själv tycker jag inte att det ena utesluter det andra.

Om vi vill se ett samhälle där människor håller sitt öde i sina egna händer så är turordningsreglerna i LAS förstås inte helt lyckade. Samtidigt har jag svårt att se någon viktigare symbolfråga för meritokratin än att göra det högsta ämbetet i landet tillgängligt för alla. Och symbolfrågor är inte fy skam. Tänk om en stor del av landets befolkning faktiskt drogs in i en diskussion om vad det innebär att den som är mest kompetent bör få ett jobb, även om det innebär att någon annan känner sig överkörd.

SOM-institutets mätningar (se sid 8 här) visar att svenska folkets förtroende för kungahuset har sjunkit rejält de senaste 15 åren. Och då hinner väl folk reflektera några sekunder över varje fråga i mätningen. Om vi utlyste en folkomröstning skulle vi få en rejäl debatt, och hovreportrarnas vidriga slisk i tidningarna skulle vägas upp av mer nyanserade skriverier.

Jag tror att vi blir av med monarkin under min livstid. Det gläder mig. Och en reformering av turordningsreglerna ska nog också hinnas med.

14 juli 2009 Posted by | Jämlikhet | Lämna en kommentar