1000 chanser

Du ska ha tusen chanser att utforska och förverkliga dina drömmar

Tänk på vad du säger, för det blir vad du tänker

Jag är numera återkommande krönikör på ledarsidan i tidningen NU, folkpartisternas husorgan. I min första krönika har jag utgått från hur vi formas av våra handlingar och ord, och hur vi därför bör välja dem med omsorg – även när vi ska vinna val.

Min bild av hur psyket och särskilt medvetandet fungerar formades mycket på 1990-talet, när jag fastnade för området under min utbildning som molekylärbiolog. Jag valde att göra min magisteruppsats om vissa minnesprocesser på cellulär nivå, och blev kvar en termin till i den forskargruppen (i väntan på en forskartjänst som jag fick men hoppade av direkt). Jag tror fortfarande att Daniel Dennetts ”‎Consciousness Explained” och ett antal böcker av Oliver Sachs är mycket läsvärda om man vill förstå hur vi tänker.

29 juni 2014 Posted by | Allmänpolitik | Lämna en kommentar

Kan staten spendera mer pengar utan överskottsmål?

Lars Calmfors skrev en krönika på DN:s ledarsida häromdagen om överskottsmålet och effekterna av om det skulle ersättas med ett balansmål, till exempel. Utifrån de prognoser som gjorts av Finanspolitiska rådet (sid 163 ff.) menar han att effekten på sikt inte blir att staten får mer pengar att spendera. Jag håller inte med.

Kort förklaring av prognosen Calmfors använder: Antag att staten inte förändrar sitt innehav av aktier, vi tittar bara på räntebärande tillgångar. Till skillnad från aktier har de konstant nominellt värde, så de krymper hela tiden i förhållande till en växande BNP. Överskottsmålet innebär att staten skaffar fler räntebärande tillgångar vilket motverkar krympningen. Utvecklingen planar ut efter några decennier, när årliga nya tillgångar motsvarande en procent av BNP är lika stora som krympningen i förhållande till BNP. Med de antaganden som rådet gör, 4 procents tillväxt och 4 procents ränta, planar de räntebärande tillgångarna ut på 25 procent av BNP och ger då årliga inkomster till staten motsvarande 1 procent av BNP.

Om man skulle ersätta överskottsmålet med ett balansmål, dvs statens sparande ska gå jämnt ut över en konjunkturcykel, så går de räntebärande tillgångarna på lång sikt mot att bli försvinnande små jämfört med BNP. Ränteintäkterna försvinner och tar därmed bort effekten av det sänkta målet – staten får på sikt inte mer pengar att spendera årligen. Calmfors menar därför att frågan inte är hur mycket pengar staten ska spendera, utan hur stora tillgångar vi tycker att staten ska ha på lång sikt.

Min första kritik är att detta sker på mycket lång sikt. Det skulle ta många decennier innan ränteintäkterna blir försvinnande små, och därmed är det ändå meningsfullt att övergå till ett balansmål.

Min andra kritik är att antagandet att överskottsmålet bara ska användas till räntebärande tillgångar inte verkar rimligt. Statens utlåning, huvudsakligen till Riksbanken och CSN, har legat rätt länge kring 10 procent av BNP. Varför skulle den bli så mycket större i framtiden?  Om man i stället antar att i alla fall en del av överskotten går till att köpa värdepapper som stiger i värde ungefär lika snabbt som BNP, så får staten ständigt ökande tillgångar som andel av BNP. Vilket knappast kan vara en önskvärd utveckling.

Denna möjliga utveckling nämns även i Finanspolitiska rådets prognos (sid 176) men närmast i förbigående, och Calmfors nämner den inte alls.

15 juni 2014 Posted by | Allmänpolitik | Lämna en kommentar

Tar robotarna våra jobb?

Pingisspelare är kanske inte ett framtidsyrke

Pingisspelare är kanske inte ett framtidsyrke.

Under våren har jag läst in mig på en del av litteraturen om de stora omställningar som pågår och är på väg på arbetsmarknaden, delvis på grund av globaliseringen, delvis på grund av datorer och robotar som kan klara allt fler avancerade uppgifter. Efter sommaren ska det här leda till ett antal seminarier på Fores om de frågor jag har identifierat som mest intressanta. Jag kommer också att blogga och skriva olika debattartiklar under projektet, kanske samlar jag också ihop det hela till något häfte i slutänden.

Jag är självklart inte ensam om att följa frågorna, och idag skriver Stefan Fölster och Lars Hultman på DN debatt om en prognos de gjort. Prognoser innehåller alltid många antaganden och är osäkra. De skriver att ”Under de kommande två decennierna beräknas 53 procent av svenska yrken kunna ersättas av digital teknik”. Siffran är förstås väldigt osäker, det intressanta tycker jag är att titta på vilken typ av jobb som kan väntas försvinna, vilka som finns kvar och vilka nya som skapas. Det första kan vi i alla fall veta en del om, vi ser jobb som redan med dagens teknik helt eller delvis kan skötas av en robot eller dator.

Jag pratade med Fölster i tisdags, han berättade att artikeln var på gång. Jag blev väl inte helt övertygad av en del av hans slutsatser, t.ex. att nyckeln till att behålla jobben är ständiga arbetsmarknadsreformer. Att det gått bra för Sverige kan lika gärna tolkas som att vi råkar ha turen att ha framgångsrika företag på just de områden där jobb och tillväxt skapas just nu. Deras framgångar skapar sedan jobb runtomkring i en massa andra branscher.

Blir det en massa arbetslöshet när yrken försvinner? Inte alls självklart. Andrew McAfee och Erik Brynjolfsson, som Fölster och Hultman hänvisar till, är optimister. Det är också Marc Andreessen, som nyligen skrev ett lite längre blogginlägg om det.

Marc Andreessen är överdrivet optimistisk, tycker jag (även om jag inte är jättepessimistisk själv). Han konstaterar att det finns en massa saker som människor kan som datorer och robotar är väldigt långt ifrån att vara bra på. Visst. Men det gäller inte alla människor. En hel del människor är faktiskt usla på att vara kreativa, konstnärliga, omvårdande etc.

Dessutom finns det gränser för hur snabbt människor kan ställa om. Ludditerna hade inte fel i att maskinerna gjorde en del människor arbetslösa, varje omställning lämnar människor bakom sig, särskilt äldre, som inte klarar övergången till den nya arbetsmarknaden. När det sker många omställningar på en gång, och fortsätter komma omställningar hela tiden eftersom det numera finns så många människor som jobbar med att utveckla ny teknik och nya affärsmodeller, så bör det bli fler som inte hänger med i omställningarna. Då blir en intressant fråga om den siffra som Fölster och Hultman kommer fram till, 53 procent av yrken som kan ersättas på 20 år, är hög eller låg ur ett historiskt perspektiv. Hur många yrken kunde ersättas de senaste 20 åren, med samma mått?

Sedan får de stora omställningarna andra effekter också, och jag kommer under hösten att fördjupa mig en del i vad som händer med inkomst- och förmögenhetsojämlikhet.

15 juni 2014 Posted by | Automation arbetslöshet ojämlikhet | Lämna en kommentar