1000 chanser

Du ska ha tusen chanser att utforska och förverkliga dina drömmar

Några funderingar om Pikettys Kapitalet

Bläddrar för andra gången igenom Jesper Roines sammanfattning av och kommentar till Pikettys ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet”. Några reflektioner, kanske mest för min egen skull:

1. Det är viktigt att understryka att även om kapitalet jämfört med de totala inkomsterna har växt de senaste årtiondena, så har inte fördelningen blivit särskilt mycket skevare. Ägarandelen för den översta eller de tio översta procenten har inte dragit iväg. Detta innebär förstås ändå att de äger mer jämfört med inkomsterna, men det är ju frågan om det är en så intressant jämförelse. De kontrollerar inte en större del av tillgångarna, och därmed bör inte den ärvda makten (över det privata näringslivet) bli större. Vilket är en intressant faktor att titta på om man gillar demokrati och meritokrati. (Fast ska man veta det med någon större noggrannhet skulle man behöva titta just på den delen av ägande – det kan ju vara så att en bred, övre medelklass äger fastigheter som stiger i värde samtidigt som ett toppskikt styr allt mer av näringslivet. Jag har ingen anledning att tro det, men det skulle vara förenligt med den här statistiken.)

2. Jag blir osäker på om Per Krusells kritik är så avgörande som jag tyckte för ett par veckor sedan. I korthet: Pikettys prognos är att vi är på väg mot att kapitalet är kanske 8 gånger större än inkomsterna. Krusell pekar på att när kapitalet växer, så bör sparandet sjunka. Därmed drar det inte iväg så mycket. Helt rimligt, men det gör nog inte så stor skillnad. Det kanske planar ut på 7 gånger inkomsterna i stället, det ändrar ju inte så mycket principiellt. (Även om man kan tycka att Piketty har uttryckt sig slarvigt om detta.)

3. Är det i grunden rimligt att göra jämförelser mellan kapital och inkomster, som är en viktig del av Pikettys resonemang? Inkomsterna består av utbetalade löner (och motsvaras i stort sett av produktion och konsumtion under året). Kapital består av företag, obligationer, pengar på banken, fastigheter etc. Konsumtionen (som nog är det verkligt intressanta slutresultatet av inkomsterna) ser väldigt olika ut när man jämför över långa tidsperioder, och förmögenheterna ser också mycket olika ut (mycket större andel av förmögenheterna var jordbruksmark för 150 år sedan). När Piketty säger att relationen mellan kapital och inkomster är på väg mot att bli samma som för 150 år sedan, så är jag inte säker på vad det betyder, eller om det betyder något meningsfullt alls.

4. Det jag funderat mest på är hur Pikettys bok passar in i den kritik av fördelningsmått som finns på flera håll. Om vi i dag har tillgång till några väldigt viktiga och värdefulla saker till priser som inte syns så mycket i beräkningarna – billig tillgång till all världens kulturutbud, extremt billiga resor, nästan gratis sjukvård, skola och högre utbildning för alla etc. – så är frågan om inkomstfördelningen är ett bra mått på något. Det som händer när en elit tjänar mer är att de kan konsumera mer av en massa skräp – lyxyachter eller så. Men de kan inte få särskilt mycket mer av något som är verkligt viktigt. Mina barn kan få ungefär lika bra utbildning som Wallenbergarna, de kommer leva ungefär lika långa och friska liv, de har hyfsade möjligheter att nå nästan vilka positioner som helst i samhället (utom just att styra över Wallenbergarnas företag då).

Piketty hade tjänat mycket på att fundera över vad som är problematiskt när det gäller fördelning och arv och titta på hur just de delarna utvecklas. Nu ger han mig en massa svar på frågor jag inte ställer, och lämnar mig i okunskap om det jag menar är verkligt viktigt. Men om inte han har gjort det, får väl vi andra göra det.

Annonser

26 juli 2014 Posted by | Allmänpolitik | Lämna en kommentar

Vimsiga resonemang om BNP och miljö

Andreas Carlgren, Klas Eklund, och Johan Rockström skriver idag på DN debatt om tillväxt och miljö. Tyvärr har de fastnat i en retorik som gör att de inte ser att de säger emot sig själva och bortser från en rad fakta.

Först klagar författarna på att ”BNP-måttet härrör från en tid då produktionen mättes i ton och hektoliter”. Det är sant och produktionen har förstås ändrats mycket sedan dess. Men bara några stycken senare är de själva fast i samma tidsanda när de skriver att ökning av BNP leder till ”enorma ökningar av resursanvändning, avfall och utsläpp. Antalet gigaton växthusgaser, miljoner ton kvicksilver, fosfor, kväve, antal hektar nedhuggen skog måste växa enormt för att åtta- eller tiodubbla jordens produktion. Vi kommer att hugga ned många, många kvadratmil skog, asfaltera stora landområden, borra efter mer olja, bryta mer kol, dämma upp fler floder, och så vidare – det vill säga påverka biosfären ännu mycket mer än i dag.” Vilket förstås är rent nonsens. Sverige har haft en stark tillväxt de senaste 20 åren, och har samtidigt minskat koldioxidutsläppen. Visst hugger vi ner skog, men vi planterar lika mycket eller mer. Vi har fler och större skyddade områden än någonsin. Och så vidare.

Det här är inget unikt för Sverige. I Kina ökar utsläppen inte alls lika snabbt som BNP längre. Brasilien har lyckats bromsa avskogningen samtidigt som tillväxten tagit fart. Exemplen är många.

BNP är inte ett mått på hur mycket naturresurser vi förbrukar, utan bara en summering av de varor och tjänster som produceras. Tjänster förbrukar sällan särskilt mycket naturresurser och vi blir allt bättre på att hålla tillbaks miljöeffekterna av varuproduktion. BNP-tillväxten ska också inkludera kvalitetsökningar. Det är svårt i realiteten, men själva principen innebär att det inte alls behövs någon ökad produktion för att BNP ska öka, det räcker att produkterna blir bättre.

Jag menar (och många andra, till exempel Brynjolfsson/McAfee i ”The Second Machine Age”) att kvalitetshöjningarna underskattas ordentligt idag. Vi har tillgång till kultur, nyheter, underhållning och tjänster mycket billigt via nätet idag, på ett sätt som inte är lätt att jämföra med situationen för 20 år sedan, och därmed missar vi hur mycket bättre vi har fått det. I så fall är inte tillväxten överskattad, som författarna tror, utan underskattad.

Sedan är det sant att BNP-måttet ibland används helt felaktigt. Den reala tillväxten, alltså BNP-jämförelser där priser justeras för att kompensera för inflationen, blir bara nonsens när vi mäter över längre tidsperioder som decennier, dels för att vi har svårt att beräkna kvalitetsutvecklingen (som är stor över längre perioder), dels för att innehållet i produktionen ändras så mycket, vi jämför helt enkelt äpplen med päron. Men huvudfunktionen med BNP-tillväxt är att följa hur konjunkturen utvecklas, vilket i sin tur är avgörande för finans- och penningpolitiska beslut. Om vi vill se hur ekonomin mår just nu så är BNP-tillväxten ett bra mått, och att inkludera naturresurser i måttet skulle inte hjälpa beslutsfattandet.

Sedan slår författarna in öppna dörrar när de skriver ”Framför allt borde målen för den ekonomiska politiken gälla det man faktiskt siktar på: folkhälsa, medellivslängd, inkomster, sysselsättning, sparande, budgetsaldo, bankstabilitet och vad det nu kan vara.” Har någon av dem bläddrat i en budgetproposition någon gång? (Rimligen har i alla fall två av dem gjort det.) Den är fylld av olika mått, bland annat just sådana som de efterlyser. Ingenstans har jag sett att det överordnade målet för den ekonomiska politiken skulle vara BNP-tillväxt. Tvärtom står det i den senaste budgetpropositionen: ”Regeringens främsta mål är full sysselsättning.”

Sedan pågår det arbete runt om i världen med att ta fram nya mått. Men, som jag för några år sedan skrev om den rapport som togs fram åt franska regeringen blir resultatet en rad kompletterande mått, inte ett sammanhållet mått som kan ersätta BNP.

Visst kan, och bör, ekonomisk tillväxt över långa perioder mätas på andra sätt än som prisjusterad BNP-förändring. Men det gör vi ju också. Och Miljöpartiets stämmobeslut om att strunta i tillväxten handlar inte om teknikaliteter i BNP-måttet, utan om att vi ska jobba mycket mindre och sänka vår levnadsstandard. När det vi behöver är ökad produktion, både för att utrota fattigdom och ställa om till mer miljövänlig teknik.

06 juli 2014 Posted by | Ekonomi, Klimat | Lämna en kommentar