1000 chanser

Du ska ha tusen chanser att utforska och förverkliga dina drömmar

Det går (fortfarande) bra för Sverige

För en månad sedan presenterade finansminister Magdalena Andersson en ny prognos, där hon lyfte fram BNP per capita-tillväxten, som hon menade har varit ovanligt dålig i Sverige under Alliansen. Från SvD:

Magdalena Andersson bekymrar sig även över att BNP per capita i Sverige har fallit och ligger sämre till än USA, Japan och Tyskland. Hon konstaterar att produktivitetstillväxten är svag och har inte återhämtat sig.

– Vi måste fundera över vilka politiska åtgärder vi kan vidta. Jobbskatteavdrag kanske inte är det som ger produktivitetstillväxt, utan vi behöver investeringar i humankapital, forskning och infrastruktur, för att få upp den tillväxten igen, säger Magdalena Andersson.

Ett annat alternativ är förstås att koppla detta till den höga invandringen, fler invånare innebär ju att produktionen delas på fler. Detta gör förstås den invandringskritiske nationalekonomen Tino Sanandaji i en krönika.

I grund och botten finns en viktig poäng här: Alldeles för ofta, från både politik och medier, tittar man på BNP-tillväxt, det vill säga utan att justera för befolkningstillväxten. För många länder blir resultatet radikalt annorlunda om man räknar med befolkningsutvecklingen – vissa länder som vi brukar jämföra oss med har negativ befolkningsutveckling (t. ex. Tyskland) medan Sverige har starkt positiv, särskilt de senaste åren på grund av ovanligt stor invandring.

Därmed blir de tillväxtjämförelser som regelmässigt publiceras på ekonomisidor helt missvisande. Möjligen kan de säga något om hur hårt olika länder drabbats av finanskrisen och hur snabbt de har tagit sig upp, men BNP är egentligen inte ett särskilt bra mått för det heller. Möjligen skulle man föredra att titta på BNP-utvecklingen för olika länder jämfört med en teoretiskt beräknad potentiell BNP. Det lämnar samtidigt öppet för stor godtycklighet.

I en krönika om tillväxt och miljö nyligen avslutade jag med att en svag utvecklingen av BNP per capita är något för miljövänner att oroa sig för, om det beror på bristande produktivitetsutveckling (som Andersson är inne på). Produktivitetsutvecklingen är på sikt helt avgörande om vi ska kunna klara tekniska utmaningar, som den globala uppvärminingen. (Krönikan finns publicerad i flera liberal tidningar, här en länk till Bohusläningen.)

Därför var det mycket glädjande att läsa Medlingsinstitutets årsrapport, som kom häromdagen. I kapitel fem görs en mycket gedigen genomgång av utvecklingen av tillväxt och konkurrenskraft. Tillväxten jämförs mellan länder genom att använda terms-of-trade-justerad BNP per capita, vilket förutom befolkningsutvecklingen även kompenserar för förhållandet mellan prisutvecklingen på det vi exporterar och det vi importerar. Det bör göras för att det förhållandet påverkar köpkraften. Slutmåttet blir köpkraftsjusterad produktion per person, vilket långsiktigt sätter de ekonomiska villkoren för vår levnadsstandard.

Slutsatsen blir att Sverige har klarat sig väl, till och med mycket väl. Över en längre period, 1998-2014, är det bara Polen, Tjeckien, Irland och Norge som har haft bättre tillväxt. Var och en med sina särskilda förklaringar – Polen och Tjeckien är catch-up-ekonomier som vi knappast bör jämföra oss med, Norge har sin olja. Irland är möjligen intressant att titta på, samtidigt som ekonomin skiljer sig mycket från Sveriges.

Även om vi tittar på krisåren så har Sverige gjort relativt bra ifrån sig. Efter recessionen 2008-09 har vi hämtat in den tappade produktionen och lite till, vi landar totalt på en årlig tillväxt på 0,2 procent. Det finns några jämförbara länder som har klarat sig bättre, som Tyskland, USA, Schweiz och Japan. Men tittar vi på de andra nordiska länderna, så har de alla haft negativ tillväxt, d.v.s. ingen av dem har ännu hämtat in det de tappade under krisen. Och då har de alltså inte haft den höga invandring som Sverige har haft. (En befolkningsökning på i snitt 0,8 procent per år 2009-2014.)

Produktiviteten har också utvecklats relativt väl. Hög invandring från länder med lägre utbildningsnivå, många som gått i pension de senaste åren och många unga vuxna på arbetsmarknaden bör rimligen innebära fler lågproduktiva jobb. Det är i sig inget att bekymra sig för, det försämrar inte situationen för någon. Pensionärerna har det för det mesta mycket gott ekonomiskt (både om vi jämför bakåt i tid och med andra länder) och de yngre och invandrarna går från inget jobb till enkelt jobb. Vi andra får det stadigt bättre. Löneutvecklingen i Sverige är och har varit extremt bra, och det verkar ske utan att lönerna blivit för höga i förhållande till konkurrenskraften. Risken är att lönerna blir så höga att svensk exportindustri får svårt att konkurrera, men de detaljerade genomgångar som finns i Medlingsinstitutets rapport pekar inte på det. Möjligen kan man se en tendens åt fel håll de senaste åren, men det är för lite och för begränsat i tid för att i alla fall jag ska kunna bli oroad.

Om man ser till hur lite fokus Alliansen faktiskt hade på tillväxt (som Andersson konstaterar låg fokus snarare på att sänka arbetslöshet och höga sysselsättning genom fler lågproduktiva jobb) och på hur hög invandring vi faktiskt haft så är det här häpnadsväckande bra. Alliansen ska nog inte ha hela äran, det ligger många kloka reformer bakom Sveriges framgångar (läs gärna Fores-boken ”Varför går det bra för Sverige” av Andreas Bergh och Magnus Henrekson).

Annonser

19 februari 2015 Posted by | Ekonomi | Lämna en kommentar