Kan staten spendera mer pengar utan överskottsmål?

Lars Calmfors skrev en krönika på DN:s ledarsida häromdagen om överskottsmålet och effekterna av om det skulle ersättas med ett balansmål, till exempel. Utifrån de prognoser som gjorts av Finanspolitiska rådet (sid 163 ff.) menar han att effekten på sikt inte blir att staten får mer pengar att spendera. Jag håller inte med.

Kort förklaring av prognosen Calmfors använder: Antag att staten inte förändrar sitt innehav av aktier, vi tittar bara på räntebärande tillgångar. Till skillnad från aktier har de konstant nominellt värde, så de krymper hela tiden i förhållande till en växande BNP. Överskottsmålet innebär att staten skaffar fler räntebärande tillgångar vilket motverkar krympningen. Utvecklingen planar ut efter några decennier, när årliga nya tillgångar motsvarande en procent av BNP är lika stora som krympningen i förhållande till BNP. Med de antaganden som rådet gör, 4 procents tillväxt och 4 procents ränta, planar de räntebärande tillgångarna ut på 25 procent av BNP och ger då årliga inkomster till staten motsvarande 1 procent av BNP.

Om man skulle ersätta överskottsmålet med ett balansmål, dvs statens sparande ska gå jämnt ut över en konjunkturcykel, så går de räntebärande tillgångarna på lång sikt mot att bli försvinnande små jämfört med BNP. Ränteintäkterna försvinner och tar därmed bort effekten av det sänkta målet – staten får på sikt inte mer pengar att spendera årligen. Calmfors menar därför att frågan inte är hur mycket pengar staten ska spendera, utan hur stora tillgångar vi tycker att staten ska ha på lång sikt.

Min första kritik är att detta sker på mycket lång sikt. Det skulle ta många decennier innan ränteintäkterna blir försvinnande små, och därmed är det ändå meningsfullt att övergå till ett balansmål.

Min andra kritik är att antagandet att överskottsmålet bara ska användas till räntebärande tillgångar inte verkar rimligt. Statens utlåning, huvudsakligen till Riksbanken och CSN, har legat rätt länge kring 10 procent av BNP. Varför skulle den bli så mycket större i framtiden?  Om man i stället antar att i alla fall en del av överskotten går till att köpa värdepapper som stiger i värde ungefär lika snabbt som BNP, så får staten ständigt ökande tillgångar som andel av BNP. Vilket knappast kan vara en önskvärd utveckling.

Denna möjliga utveckling nämns även i Finanspolitiska rådets prognos (sid 176) men närmast i förbigående, och Calmfors nämner den inte alls.

Tar robotarna våra jobb?

Pingisspelare är kanske inte ett framtidsyrke.

Under våren har jag läst in mig på en del av litteraturen om de stora omställningar som pågår och är på väg på arbetsmarknaden, delvis på grund av globaliseringen, delvis på grund av datorer och robotar som kan klara allt fler avancerade uppgifter. Efter sommaren ska det här leda till ett antal seminarier på Fores om de frågor jag har identifierat som mest intressanta. Jag kommer också att blogga och skriva olika debattartiklar under projektet, kanske samlar jag också ihop det hela till något häfte i slutänden.

Jag är självklart inte ensam om att följa frågorna, och idag skriver Stefan Fölster och Lars Hultman på DN debatt om en prognos de gjort. Prognoser innehåller alltid många antaganden och är osäkra. De skriver att ”Under de kommande två decennierna beräknas 53 procent av svenska yrken kunna ersättas av digital teknik”. Siffran är förstås väldigt osäker, det intressanta tycker jag är att titta på vilken typ av jobb som kan väntas försvinna, vilka som finns kvar och vilka nya som skapas. Det första kan vi i alla fall veta en del om, vi ser jobb som redan med dagens teknik helt eller delvis kan skötas av en robot eller dator.

Jag pratade med Fölster i tisdags, han berättade att artikeln var på gång. Jag blev väl inte helt övertygad av en del av hans slutsatser, t.ex. att nyckeln till att behålla jobben är ständiga arbetsmarknadsreformer. Att det gått bra för Sverige kan lika gärna tolkas som att vi råkar ha turen att ha framgångsrika företag på just de områden där jobb och tillväxt skapas just nu. Deras framgångar skapar sedan jobb runtomkring i en massa andra branscher.

Blir det en massa arbetslöshet när yrken försvinner? Inte alls självklart. Andrew McAfee och Erik Brynjolfsson, som Fölster och Hultman hänvisar till, är optimister. Det är också Marc Andreessen, som nyligen skrev ett lite längre blogginlägg om det.

Marc Andreessen är överdrivet optimistisk, tycker jag (även om jag inte är jättepessimistisk själv). Han konstaterar att det finns en massa saker som människor kan som datorer och robotar är väldigt långt ifrån att vara bra på. Visst. Men det gäller inte alla människor. En hel del människor är faktiskt usla på att vara kreativa, konstnärliga, omvårdande etc.

Dessutom finns det gränser för hur snabbt människor kan ställa om. Ludditerna hade inte fel i att maskinerna gjorde en del människor arbetslösa, varje omställning lämnar människor bakom sig, särskilt äldre, som inte klarar övergången till den nya arbetsmarknaden. När det sker många omställningar på en gång, och fortsätter komma omställningar hela tiden eftersom det numera finns så många människor som jobbar med att utveckla ny teknik och nya affärsmodeller, så bör det bli fler som inte hänger med i omställningarna. Då blir en intressant fråga om den siffra som Fölster och Hultman kommer fram till, 53 procent av yrken som kan ersättas på 20 år, är hög eller låg ur ett historiskt perspektiv. Hur många yrken kunde ersättas de senaste 20 åren, med samma mått?

Sedan får de stora omställningarna andra effekter också, och jag kommer under hösten att fördjupa mig en del i vad som händer med inkomst- och förmögenhetsojämlikhet.

Kloka människor fattar okloka beslut

Gästkrönika i tidningen NU idag:

Kloka människor fattar okloka beslut

Det har gått snart ett år sedan jag lämnade Regeringskansliet. Det blev fem och ett halvt år i regeringens tjänst och jag lärde mig många saker. En var att det finns väldigt mycket kompetent personal i regeringskvarteren. En annan hur det går till när många duktiga människor tillsammans producerar dåliga resultat.

Regeringskansliet är inte organiserat för att ta fram bästa möjliga beslut. Det är endast i undantagsfall som det finns en tydlig, gemensam vision som alla strävar efter i en konstruktiv anda. Normalfallet är snarare att att minimera risker för ministern och leta efter minsta gemensamma nämnare för att över huvud taget komma framåt. Det viktigaste är inte att det blir rätt, utan att det inte blir fel.

Regeringskansliet skulle säkert kunna organiseras om för bättre beslut. Men tittar jag runt i omvärlden finns det ont om goda exempel, snarare många länder där besluten är uppenbart irrationella och styrda av särintressen i större utsträckning. Kloka människor som fattar okloka beslut är en följd av politikens logik, i varje politiskt system.

Staten kommer alltså aldrig bli särskilt bra på att lösa medborgarnas problem. Vissa frågor måste ju ändå lösas av staten, för alternativen skulle vara ännu sämre. Nå, det var väl ingen nyhet för läsare av denna tidskrift.

Nej, det intressanta är väl just att det inte är något nytt alls, men ändå lever vi liberaler sällan som vi lär. En del av de liberala argumenten mot staten känns kanske inte helt aktuella. Svenska staten är inte direkt någon ond Leviatan. En skattekvot på 50 procent verkar inte vara vägen till träldom. Mycket fungerar bra i Sverige, trots alla år av socialdemokratisk dominans.

Så jag hjälpte till att använda statsmaskineriet som vi är vana vid. Inget problem var för litet för att få en strategi, en lag eller rentav en egen myndighet. Det är det naturliga sättet att visa handlingskraft i politiken.

Jag har inte börjat propagera för nattväktarstat nu. Det finns mycket som offentlig sektor sköter någorlunda bra och bör fortsätta sköta. Däremot borde vi liberaler vara aningen mer cyniska. Efter drygt sex års maktinnehav så borde vi kunna värdera politiska förslag inte utifrån vilka resultat vi hoppas att de ska ge, utan utifrån en krass syn på vad de sannolikt ger.

Vi vill förstås tro att just det förslag vi jobbar med nu kommer att leda fram till fantastiska förbättringar. Men någon gång kanske vi kan försöka se processen utifrån och konstatera att även detta förslag kommer att bli sönderkompromissat, underfinansierat, feltolkat av någon tjänsteman och missbrukat av kreativa medborgare. Kanske är det bättre att slakta bort lite regler på området och låta frågan skötas på en lägre nivå, kanske rentav av medborgarna själva?

Jag var mycket nöjd med att medverka till att Folkpartiet fick in en rehabiliteringsgaranti i budgeten hösten 2007. En utvärdering för en tid sedan visade att de som tagit del av satsningen inte har kommit snabbare i arbete, snarare tvärtom. Hur reformen gick från vacker svan till ful ankunge är en historia i sig. Den har i alla fall lärt mig en läxa. Jag hoppas att andra kan lära sig samma sak, utan att det behöver kosta skattebetalarna lika mycket – en miljard om året.

Hjälp mig att hitta nedskärningarna!

Ett vanligt påstående om vård, skola och omsorg är att de drabbas av besparingar. Det skars ned under fyrklöverregeringen på 90-talet, det skars ned av Göran Persson i budgetsaneringen, det skärs ned av alliansregeringen. Fortsätter det så här har vi väl snart ingenting kvar!

Det har väl förekommit enskilda år att någon utgift har minskat. Men hur jag än letar kan jag inte hitta några väsentliga nedskärningar. Om något så har utgifterna för vård, skola och omsorg ökat de senaste åren. Enligt OECD:s Education at a Glance 2012 så var Sveriges offentliga utgifter för utbildning som andel av BNP 1995: 7,1%, 2000: 7,2%, 2005:6,9% och 2009:7,3%. En viss dipp i mitten av 00-talet, sedan tillbaks med råge igen. Här saknas i och för sig en siffra från före 90-talskrisen, kanske låg vi fantastiskt mycket högre då? Nej, enligt den här SCB-tabellen var det tvärtom en radikal uppgång mitt under krisen, och budgetsaneringen efteråt tog bara bort en liten del av uppgången. 

Hälso- och sjukvården och socialtjänsten visar motsvarande utveckling, enligt Socialstyrelsen (sid 185). För båda är andelen av BNP högre än någonsin just nu. (Jag har kollat sjukvården längre tillbaks i tiden också via OECD, då finns det högre siffror i början på 80-talet. Men då ingick långvården, som senare blev äldreomsorg och numera ingår i socialtjänsten.)

OECD-tabellerna ger också möjlighet att jämföra med andra rika länder, och även där ligger Sverige högt, bland de högsta i världen för både vård och skola.

Kanske är det någon siffra jag inte tänker på? Något annat sätt att mäta som är bättre? Jag tar tacksamt emot tips, men betraktar tills vidare nedskärningarna i vård, skola och omsorg som en myt.

Asylrätt och pyramidspel

Har en debattartikel på Dagens Samhälles debattsajt i dag. Går i princip ut på att det inte är ”generös flyktingpolitik” att Sverige låter folk få asyl. Asyl är en mänsklig rättighet, att säga att det är generöst är som att säga att det är generöst att vi ordnar skola åt alla barn. Och att säga att vi behöver ett tillfälligt stopp när det kommer många är som att säga att vi borde låta en del barn bli utan skola när det blir stora årskullar. Sedan går det bra att debattera hur insatserna ska se ut för dem som får asyl. Men då ska man inte stirra sig blind på kostnader, det kan vara värt att satsa på rätt insatser, ska man spara ska man spara på rätt saker.

Sedan måste jag väl gnälla lite på Cervenka igen, även om jag är rädd att det blir en vana. I dag delar diverse vänner hans krönika där han kallar världsekonomin för ett pyramidspel, baserat på en rapport från BCG (som jag för all del inte har läst). Det är fel, och sätter fingret på hur han flera gånger har missuppfattat (medvetet?) hur bankerna ”skapar” pengar.

Om jag sätter in 100 000 kronor på banken, banken lånar ut dem till dig, du renoverar lägenheten, byggfirman sätter in pengarna på banken, banken lånar ut dem till din kompis som köper en bil, bilsäljaren sätter in pengarna på banken, banken lånar ut pengarna till etc… så tycker jag, byggfirman och bilsäljaren att vi äger 100 000 kr var, plötsligt har de 100 000 kronorna blivit 300 000. Mystiskt? Nej, samtidigt har ju du och din kompis sammanlagt 200 000 kronor i skulder. Summan av tillgångar och skulder blir fortfarande 100 000 kr.

I ett pyramidspel ljuger den som sköter spelet och påstår att det finns eller kommer att finnas en massa pengar som inte motsvarar någon skuld någon annanstans. Fuskaren tar in en massa investeringar, hävdar att tillgångarna växer jättefint och köper champagne hela dagarna. Om någon enstaka vill ta ut sina pengar så går allt bra, man tar av de andras insatta pengar. Den dagen många vill ha sina pengar kollapsar det.

Skillnaden är som natt och dag och Cervenka matar sin publik med dumheter. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd med dagens höga belåning. Ibland måste skulder skrivas ner eller skrivas av, t.ex. vid konkurs. Då är inte längre tillgångar och skulder lika stora. Bankerna måste enligt lag ha vissa marginaler för att tåla det, men vid en stor konjunkturnedgång kan det bli rejäla problem. Så den höga belåningen leder till en risk  att pengarna inte finns när du vill ta ut dem från banken. Vi kanske borde minska den risken. Ett pyramidspel kommer garanterat kollapsa, och ska över huvud taget inte tillåtas.

Jul, jul, strålande jul

Bloggen har tagit lite julledigt, jag har försökt att tänka så lite som möjligt på jobbet de senaste dagarna. Men det har väl lyckats sådär. Konstaterar i alla fall att SD:s framgångar enligt Daniel Suhonen beror på att S gått åt höger, enligt Stefan Löfven på att alliansen och MP har släppt in arbetskraftsinvandrare och enligt MP:s språkrör på ett antal uttalanden från Reinfeldt och Björklund samt förstås Löfvens sistnämnda uttalande. Jag ser fram emot fortsättningen, kanske kan Göran Hägglund skylla på kommunisterna? Eller så lyssnar vi på Grotesko-gänget, ”det är bögarnas fel”.

Ett alternativ är ju att tänka sig att SD:s framgångar beror huvudsakligen på SD och deras väljare. Kanske är det bästa de andra partierna kan göra att formulera en egen politik och stå för den? Nio års erfarenhet inifrån partipolitiken har i alla fall fått mig att dra slutsatsen att alla försök att bete sig taktiskt i förhållande till väljarna innebär en frivillig nedstigning i idiotins skärseld, som det tar lång tid att ta sig upp ifrån.

Partipolitiken är livsnödvändig för vår demokrati, men jag är oerhört nöjd med att ta en paus från den. Kan nu i stället ägna mig åt att läsa lite i Ove Brings trivsamma ”De mänskliga rättigheternas väg” och fundera över utkasten till kommande FORES-studier om flygutsläpp och civilsamhällets roll för integrationen. Och på andra sätt ladda inför vad som ser ut att bli ett fullkomligt fantastiskt år för FORES!

Då och då lyssnar jag också på Tracey Thorns julskiva, men det gör ju alla skäggiga män på Söder, så det är väl knappt värt att nämna.

Klimat, arbetsgivaravgifter och Migrationens kraft

När jag kom till FORES för åtta månader sedan kände jag mig hyfsat kunnig om det mesta som pågick utom om miljöområdet, särskilt de många tekniska detaljerna i de globala förhandlingarna. Sedan dess har jag lärt mig en del, men har mycket kvar. En bra start för den som vill sätta sig in i frågorna är FORES guide till förhandlingarna, som uppdaterades inför Dohamötet. Den kommer att uppdateras igen snart.

Även om jag inte är den mest kunnige så vill jag bara uppmana alla att se bortom tidningsrubrikerna. Medierna har intresse av att få mötet att låta mer dramatiskt än det var. I själva verket uppnåddes ungefär så mycket som man kunde vänta sig. Steg för steg tar sig parterna framåt mot ett avtal som kommer att täcka alla länder från 2020. Det ser inte hopplöst ut. Det är i senaste laget, så det kommer kanske innebära högre temperaturhöjningar än vi hade kunnat hoppas på. Samtidigt händer det mycket på det tekniska området, vilket kan innebära att utsläppen kan gå snabbt neråt när det väl vänder.

Mycket hänger på USA och Kina, förstås. Kina verkar ändå mena att de kan acceptera ett avtal så länge alla andra är med. USA har ju varit besvärligare. Men när republikanerna nu börjar inse att deras förnekande av verkligheten (på fler områden än klimatförändringarna) inte gick hem hos folket, så finns det en öppning för en ändrad attityd även där. Men det finns en risk att USA satsar mycket på att lösa problemen med tekniska lösningar som vi i dagsläget inte vet om de är rimliga, som att pumpa ner koldioxidutsläpp under marken (CCS). Det skulle vara praktiskt för dem, eftersom de just investerar i enorma ökningar i olje- och gasutvinning, men vi vet inte alls om det är en teknik som kommer bli ekonomiskt försvarbar.

I dag presenterade FORES en ny studie, som vi har skrivit i samarbete med Företagarna. I korthet så hade vi frågat förhandlare från alla fackförbund inom LO, TCO och SACO hur de skulle reagera på höjningar respektive sänkningar av arbetsgivaravgifterna. Den etablerade sanningen i svensk politik är att sänkta arbetsgivaravgifter inte ger några sysselsättningseffekter, eftersom facken pressar upp lönerna så att hela utrymmet för nyanställningar äts upp. Vår studie sa emot det, en stor majoritet av förhandlarna menade att de inte skulle begära lika stora löneökningar som en sänkning av arbetsgivaravgifterna skulle ge möjlighet till, och att de ansåg att det var rimligt att en del av sänkningen kunde användas till nyanställningar i stället. Presentationen skedde vid ett seminarium med kommentarer från Hans Lindberg, statssekreterare på Finansdepartementet, Per Bolund, Miljöpartiets ekonomisk-politiske talesman och Elisabeth Thand-Ringqvist, vd Företagarna, modererade av mig. Video kommer inom kort, jag postar det då. Stämningen var god, närmast uppsluppen, även om Hans Lindberg inte höll med de andra.

Slutligen har jag läst ut Migrationens kraft, som jag var på bokrelease för i torsdags. Tänkte recensera den redan igår, men såg att Andreas Bergh (som sitter i FORES styrelse) hann före med en utmärkt recension, som säger i princip just vad jag ville ha sagt. Så läs den! Boken är mycket läsvärd, samtidigt som det finns anledning att borra djupare i alla de ämnen de tar upp. Det är kanske FORES uppgift.

För övrigt har jag frostat av frysen, sytt trasiga overallknän och snöat in på lite svensk, punkig musik – [ingenting] och Pascal. För den som vill ha något lugnare måste jag ju också rekommendera Bat for Lashes nya, som efter några genomlyssningar känns nästan lika bra som de tidigare.

Kapitalismens dåliga rykte

Andreas Cervenka sågar börsen och börsbolagen i dagens SvD. Mustiga formuleringar och det är säkert många som applåderar.

Han hävdar att dagens upplägg med fokus på kortsiktiga vinster och maximerad börskurs är ”världens sämsta idé” och leder till ”sämre skötta företag”. Nu finns det ju gott om stora företag som är familjeägda, kooperationer och liknande. Varför konkurrerar de inte ut de börsnoterade företagen, om de nu är så usla? Varför har inte Folksam konkurrerat ut de andra svenska försäkringsbolagen? Varför har inte Konsum konkurrerat ut ICA?

Det kanske finns många fina resonemang i boken Cervenka har läst och refererar. Men det hade varit bra med en enkel verklighetskoll innan krönikan gick i tryck.

Hallelujastämning hos snällhögern

Jag har nyss kommit hem från nätverket Migros release av boken “Migrationens kraft” av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt. Boken verkar intressant, presentationen var i alla fall som en blandning av “Exceptional People” och “Immigrants – Your Country Needs Them”. De båda författarna är mycket entusiasmerande och publiken bestod väl i stor utsträckning av migrationsvänner, det var hallelujastämning ett tag. Fredrik Segerfeldt tillät sig kanske ett förenklat resonemang om diskriminering på arbetsmarknaden, som Isobel Hadley-Kamptz klagade på Twitter, men jag ser ändå fram emot att läsa boken. Jag tipsar Fredrik och andra om att läsa FORES-studien “Reglering eller diskriminering”, och kanske Andreas Johansson Heinös “Gillar vi olika?” för en intressant analys av på vilket sätt vi svenskar är och inte är öppna och toleranta.

På samma tema var det en bra artikel av min förre chef Jasenko Selimovic med flera på Aftonbladet debatt idag. Det var kanske ingen slump att artikeln kom samtidigt som det höjs allt fler röster för att Sverige måste ändra invandringspolitik när många väntas komma nästa år, främst anhöriga från Somalia och flyktingar från Syrien. Det är en artikel helt i FORES anda, som visar på goda exempel. Det fanns ju en stor oro när bosnierna kom för 20 år sedan, det var mitt i en lågkonjunktur och många på en gång. Men det gick rätt bra, får man säga i efterhand. Just exemplet med bosnierna i Småland finns ju också med i vår “Lyckad invandring”, förmodligen vår mest spridda bok.

På ett helt annat tema vill jag också tipsa alla klimatengagerade att läsa FORES bloggande miljöprogramschef Daniel Engström Stenson som följer klimatförhandlingarna i Doha på plats. Nu är förhandlingarna på väg in i slutskedet, och ska man gissa något så verkar det väl bli små steg framåt, som väntat.

I dag blev det också offentligt det som jag har vetat i två veckor, Martin Ådahl börjar jobba som chefsekonom för Centerpartiet. FORES styrelse har beslutat att jag går in som tillförordnad vd. Det har blivit många gratulation till både honom och mig på Facebook, sociala medier när de är som trevligast. Bloggandet har, tro det eller ej, inte med det att göra utan var något jag hade beslutat mig för att återuppta precis innan jag fick veta. Snarare har arbetet med överlämningen fördröjt min omstart.

I morgon blir det Bryssel för styrelsemöte med det europeiska liberala tankesmedjenätverket ELF, och så passar jag på att ha lite möten med människor som jag hoppas kan vara intresserade av vad FORES har att bidra med när det gäller europeisk politik. Fram och tillbaka över dagen, så jag vågar nog lova att det inte blir något bloggat.

Om invandring och nationens välstånd

Härmed återupplivar jag den här bloggen. På FORES kommer jag att delta mer i debatten än vad jag gjorde som politiskt sakkunnig. Bloggen blir en plats att samla tankarna, länka till debattartiklar och annat.

Andreas Bergh (som bland annat är styrelseledamot i FORES) är mitt uppe i en serie utlovade blogginlägg om migration och integration. Jag ska inte vara sämre jag, utan kan lova att det blir fler en ett på det temat. Men kanske inte en lika strukturerad följd.

Jag hade nyligen en uppgörelse med ekonomen Tino Sanandaji i kommentarsfältet på hans blogg, efter att ett av hans inlägg hade fått viss spridning via Facebook. Jag blev möjligen mer upprörd än vad debatten mådde bra av, och fick en del nya tankar under debattens gång.

Jag är för fri invandring. Jag har inga illusioner om att det kommer gå att genomföra de närmsta åren, men det är ändå dit vi ska sträva. För mig är det egentligen en självklarhet som följer av den gyllene regeln (som har sina poänger om man vill ha ett välfungerande samhälle). Jag vill ha så lite inskränkningar som möjligt i min egen frihet, och likadant för de människor som jag älskar och bryr mig om. Om vi ska kunna bosätta oss var vi vill, så får väl rimligtvis även folk jag inte känner (men kanske skulle bry mig mycket om, om jag lärde känna dem) också bosätta sig var de vill. Vill man hårdra det, kan man säga att min liberalism följer av mitt egenintresse.

Och jag pratar inte bara om arbetskraftsinvandring – det är ju alldeles särskilt om jag skulle vara i en utsatt situation där jag inte alls vet hur jag ska överleva som jag vill ha möjligheten att flytta, på vinst och förlust. Det innebär inte att jag anser mig ha någon rätt att bli försörjd av andra på platsen jag skulle flytta till, men det skulle ju vara svårt att i ett akut läge kunna ordna ett jobb på förhand.

Eftersom min utgångspunkt är att vi borde ha fri migration så tycker jag bara att den ska inskränkas om det finns starka skäl till den. Jag hyser en stark misstro mot regleringar – dels för att olika människor ändå vill ha olika saker, så hur smarta de än är kommer många vara missnöjda. Dels för att jag har jobbat sex år i Regeringskansliet och vet att maskineriet mal sönder kloka tankar tills man når kompromisser som inte är särskilt smarta.

Det här bottnar också i att jag inte ser landytan som utgör Sverige som något svenskar äger gemensamt. Om någon vill sälja ett hus eller hyra ut en lägenhet till någon från ett annat land så får de göra det, det ska varken grannarna eller regeringen lägga sig i – om det inte finns väldigt goda skäl till det.

Finns det starka skäl att inskränka invandringen jämfört med idag? Man kan tänka sig att migration leder till ekonomiska problem, arbetslöshet, kriminalitet, försämrad jämställdhet, försämrad situation för hbt-personer, ett bortglömt kulturarv och en del annat. Det här är inte bara fria fantasier från elaka rasister, det går att peka ut olika konkreta exempel för hela uppräkningen. Jag kommer att ha anledning att återkomma till det mer i detalj i kommande inlägg.

Men till att börja med nöjer jag mig med ett mer övergripande resonemang. Jag konstaterar att Sverige har haft en i internationella sammanhang hög migration i ett par årtionden och vårt samhälle fortsätter att vara ett internationellt föredöme på många punkter. Under de två decennierna har ekonomin gått mycket bra, arbetslösheten är måttlig med tanke på den ekonomiska krisen, kriminaliteten är måttlig och har inte försämrats avsevärt, jämställdheten och situationen för hbt-personer har förbättrats radikalt och kulturarvet har inte förflackats på ett sätt så att jag lider av det i alla fall. Det går alltid att säga att saker hade varit ännu bättre om det inte hade varit för invandrarna men det är oväsentligt, menar jag. Det intressanta här är att vi uppenbarligen kan ha en hyfsad frihet när det gäller migration jämfört med många andra länder samtidigt som vi bevarar eller till och med stärker andra viktiga friheter. Därmed finns det för mig inga hållbara argument för att begränsa invandringen jämfört med i dag.

Det som väl gjorde mig så upprörd i debatten med Tino Sanandaji var hans (enligt mig) orimliga grundläggande värderingar. Om jag förstår hans resonemang rätt ska vi sträva efter det som är ekonomiskt gynnsamt för Sverige, punkt slut. Jag kan inte begripa varför det skulle vara ett mål i sig. En bra ekonomi för svenska staten kan vara ett viktigt verktyg för att åstadkomma viktiga saker, men det är bara ett av många verktyg. Dessutom är de långsiktiga effekterna av invandring – även av lågutbildade somalier, som vi diskuterade i det här fallet – helt omöjliga att förutse. Därför måste man hitta andra principer för besluten. Vilket jag har skissat på här.

Kan vi till och med vara redo att minska regleringarna? Hur kan vägen till helt fri migration se ut? Även det får bli ämnen för kommande inlägg.

För övrigt har dagen varit trevlig, jag drog barnen i pulka till skola och dagis, förberedde en presentation om FORES och vårt kommunikations- och påverkansarbete, pratade länge med en journalist om vårt seminarium den 11:e, gick på Almegas stora konferens om välfärden och pratade med trevliga människor, smet iväg i pausen och höll sedan den förberedda presentationen, fick en fin Stockholmsbok i talargåva, åkte hem till vänner som förbarmat sig över barnen som jag inte hunnit hämta, blev bjuden på middag, drog hem barnen i pulkan, schamponerade barnhår, redde ut hårtovor, sjöng “The Twelve Days of Christmas” med dottern, lyssnade på två versioner på Spotify och insåg att jag lärt henne sången fel, sjöng en godnattsång som jag kunde (i alla fall en vers). Nu blir de lite jobbläsning, jag tror jag tar ESO 2011:8, “Att lära av de bästa – en ESO-rapport om svensk skola i ett internationellt forskningsperspektiv”.