1000 chanser

Du ska ha tusen chanser att utforska och förverkliga dina drömmar

Kan staten spendera mer pengar utan överskottsmål?

Lars Calmfors skrev en krönika på DN:s ledarsida häromdagen om överskottsmålet och effekterna av om det skulle ersättas med ett balansmål, till exempel. Utifrån de prognoser som gjorts av Finanspolitiska rådet (sid 163 ff.) menar han att effekten på sikt inte blir att staten får mer pengar att spendera. Jag håller inte med.

Kort förklaring av prognosen Calmfors använder: Antag att staten inte förändrar sitt innehav av aktier, vi tittar bara på räntebärande tillgångar. Till skillnad från aktier har de konstant nominellt värde, så de krymper hela tiden i förhållande till en växande BNP. Överskottsmålet innebär att staten skaffar fler räntebärande tillgångar vilket motverkar krympningen. Utvecklingen planar ut efter några decennier, när årliga nya tillgångar motsvarande en procent av BNP är lika stora som krympningen i förhållande till BNP. Med de antaganden som rådet gör, 4 procents tillväxt och 4 procents ränta, planar de räntebärande tillgångarna ut på 25 procent av BNP och ger då årliga inkomster till staten motsvarande 1 procent av BNP.

Om man skulle ersätta överskottsmålet med ett balansmål, dvs statens sparande ska gå jämnt ut över en konjunkturcykel, så går de räntebärande tillgångarna på lång sikt mot att bli försvinnande små jämfört med BNP. Ränteintäkterna försvinner och tar därmed bort effekten av det sänkta målet – staten får på sikt inte mer pengar att spendera årligen. Calmfors menar därför att frågan inte är hur mycket pengar staten ska spendera, utan hur stora tillgångar vi tycker att staten ska ha på lång sikt.

Min första kritik är att detta sker på mycket lång sikt. Det skulle ta många decennier innan ränteintäkterna blir försvinnande små, och därmed är det ändå meningsfullt att övergå till ett balansmål.

Min andra kritik är att antagandet att överskottsmålet bara ska användas till räntebärande tillgångar inte verkar rimligt. Statens utlåning, huvudsakligen till Riksbanken och CSN, har legat rätt länge kring 10 procent av BNP. Varför skulle den bli så mycket större i framtiden?  Om man i stället antar att i alla fall en del av överskotten går till att köpa värdepapper som stiger i värde ungefär lika snabbt som BNP, så får staten ständigt ökande tillgångar som andel av BNP. Vilket knappast kan vara en önskvärd utveckling.

Denna möjliga utveckling nämns även i Finanspolitiska rådets prognos (sid 176) men närmast i förbigående, och Calmfors nämner den inte alls.

Annonser

15 juni 2014 - Posted by | Allmänpolitik

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: