1000 chanser

Du ska ha tusen chanser att utforska och förverkliga dina drömmar

Lögner på DN kultur om Björklunds politik

Jag vet att jag inte borde läsa DN:s kultursidor, det finns tusen andra saker som är bättre att använda min tid till. I dag skriver i alla fall Sverker Sörlin om Jan Björklunds skolpolitik. Han driver två teser: politiken leder till ökade klyftor i stället för ökad kunskap, och Jan Björklund har ingen idé om vad kunskap ska vara bra till, FP bryr sig inte längre om social utjämning. Några citat:

Den enda röda tråd jag kan uppfatta i Björklunds politik är ökad segregering, och det rimmar illa med vad vi vet om de bästa skolsystemen i Finland och Sydkorea.

Björklund talar aldrig om social rörlighet, som liberaler en gång gjorde.

Den som verkligen vill ha mer kunskap i skolan låter inte alla utvecklas i den takt som ”passar dem bäst”. Den takten är alldeles för låg. Den pedagog som vill främja verklig kunskap brinner i stället för att var och en skall nå randen av sin förmåga. Ges största möjliga livschanser.

En snabb koll av fakta: regeringen har gjort några rejäla reformer av grundskolan och har satsat rätt mycket pengar. En av de viktigaste reformerna är tidig kunskapskontroll, det har Sverker Sörlin fattat. Men han har inte fattat poängen: genom kunskapskontroll kan man tidigt se vilka elever som behöver mer stöd. Och staten skjuter till pengar för att fortbilda lärarna och för att skolorna ska kunna ge mer stöd, i de allra viktigaste färdigheterna: läsa, skriva, räkna. Kan det bli bättre för att utjämna chanserna i livet? Någon segregation av elever efter de obligatoriska proven i trean eller sexan är det självklart inte fråga om. När man börjar gymnasiet får man välja olika linjer, fram till dess hålls eleverna ihop. Som det alltid har varit, knappast någon sorteringsskola.

Och hur är det med visionen, saknar Björklund en idé om social utjämning? Den som känner till hans personliga bakgrund har lite svårt att tro det. Några citat från Almedalstalet:

Om man brinner för lika möjligheter trots olika bakgrund, då är utbildningen nyckeln. Vi drivs av en enkel men kontroversiell princip. Jämlikhet är inte att alla nittonåringar som lämnar gymnasiet efter tolv år i skolan kan exakt lika mycket, eller lika lite. Jämlikhet är att alla skolelever ska få de bästa möjliga förutsättningarna att utvecklas så långt de kan, utifrån sina individuella förutsättningar.

Exakt samma budskap som Sörlins slutkläm.

Mot de konservativa har liberaler i århundraden fått ta striden att friheten ska delas av alla. Det är en nyliberal myt att ett samhälle fullständigt fritt från politiska beslut skulle leda till största möjliga lycka för alla. En bra skola för alla är till exempel grunden för att också de mindre lyckligt lottade ska kunna. En bra skola för alla kräver åtaganden från samhället. En bra skola kompenserar för sämre förutsättningar i hemmet.

Den enskilt viktigaste förändringen i den nya skollag som jag presenterade för ett par veckor sedan är att elever med svårigheter får rätt till extra stöd, och att föräldrar kan överklaga om de är missnöjda med stödet.

Sverker Sörlin ägnar sig åt ”Straw man”-retorik, han bygger upp en motståndare som inte finns för att vinna en diskussion. Hur svårt hade det varit att ta en snabb titt på de reformer som faktiskt gjorts och vad Björklund egentligen säger? Eller att låta bli att skriva om skolpolitik om Sörlin inte orkar läsa på?

Annonser

15 juli 2009 - Posted by | Jämlikhet

6 kommentarer »

  1. […] Andreas Bergström – Lögner på DN kultur om Björklunds politik Roger Jönsson – Ny skolpolitik – Låt eleverna på gymnasiet “handplocka” […]

    Pingback av Bra om Björklunds skolpolitik | 15 juli 2009 | Svara

  2. … och hur svårt hade det varit för dig Andreas att applicera din kritiska analys också på herr Björklunds citat? Att påstå, som Björklund gör, att det är kontroversiellt att besjälas av en annan vision än den som säger att ”jämlikhet är att alla nittonåringar ska kunna exakt lika mycket” är väl själva definitionen av ett ”straw-man argument”? Eller tror du också att detta är kontroversiellt? Har den liberala hegemonin blivit så stark att man tror på sin egen propaganda om ondskefulla jantesossar som utjämnar varje tendens till individuellt självförverkligande? Detta skulle ju vara ett tecken på en rörelse i förfall.

    En personlig fråga slutligen: Vem skulle du helst vilja hade ansvaret för dina barns utbildning: Björklund eller Sörlin? Svara ärligt.

    Kommentar av Jonas | 15 juli 2009 | Svara

    • @Jonas: Att alla 19-åringar ska kunna lika mycket är ju en av de stora motsättningarna mellan S och FP i skolpolitiken. FP menar att det är ok att den som är skoltrött på gymnasiet väljer bort en del teoretiska studier till förmån för praktiska (med en garanterad möjlighet att komplettera i efterhand), S menar att det inte är ok. Möjligen är Björklunds formulering hårdragen, men inte någon straw man. Den personliga frågan är enkel, eftersom jag vet att Jan Björklund är väldigt gullig med barn, och inte känner Sörlin alls.

      Kommentar av Andreas Bergström | 15 juli 2009 | Svara

  3. Det är lite märkligt att läsa hur Björklund ”är väldigt gullig med barn”. Det leder ju tankarna till en sann djurvän som också var tysk diktator…

    Problemet med Björklund är att han formulerar skolpolitik med lösryckta ideér där det passar. Som en som ivrar för kunskap är han märkligt nonchalant när han besvarar kritik från vetenskapligt håll. Det saknas ju vetenskapliga bevis för att hans ideér leder till förbättringar.

    Han sprider också en märklig retorik gentemot skolan som helhet och pedagogisk forskning i synnerhet där man framställer forskarna som (s)-märkta och flummiga, men deras resultat har ju också internationellt stöd. Resultat som faktiskt beskrivits av pedagoger och filosofer sedan början av detta sekel. Vi vet alltså rätt så väl vad som är en bra skola. Men denna ovilja att att faktiskt lyssna på sakkunskapen visar också hur viktig skolan är som (indoktrinerings)projekt för den politiska makten.

    Sverige hade en av världens absolut bästa skolor innan 90-talskrisen. Det var ett resultat av en mogen blocköverskridande skolpolitik i landets och folkets intresse sedan 60-talet. Björklund bär en stor skuld för att ha bromsat denna utveckling nu när vi faktiskt under år av goda år haft en möjlighet att bygga en ännu bättre skola för alla.
    Det är faktiskt en utvecklingsväg inga andra skolprogressiva länder i exempelvis Asien har valt (där jag f.ö. är bosatt).

    Kommentar av Jman | 15 juli 2009 | Svara

  4. En av världens absolut bästa skolor?! Dock inte helt utan brister: var man för bra på (t.ex.) matte och kom före fick man sitta och läsa plastbyggsatskataloger på lektionerna … Att klara av mattekursen snabbare var inte tänkbart.

    Och varför ska praktisk kunskap värderas lägre än teoretisk? Hellre en som kan bygga förstklassiga träbåtar än en halvtaskig filosof.

    Kommentar av Motvalls | 16 juli 2009 | Svara

  5. Som att kasta sten i glashus

    Svenskt näringsliv beklagar sig över den “kunskapslösa skolan” ovetande om effekterna av den ideologi de själva ihärdig stödjer och som skapar ett samhällstillstånd genomsyrat av ytlighet hos medborgarna med konsekvenser inte endast för skolan som avspeglar nu som alltid det samhälle som skolan är en produkt av. Filosofer som Louis Althusser, M. Foucault m.fl., hävdade att skolan är samhällets främsta förmedlare av den gällande ideologin. Insiktsfulla individer har i decennier beklagat sig över den ytlighetskultur som den nuvarande turbokonsumistiska kulturen ger upphov till. Sigmund Bauman (en av de ledande sociologerna i världen) bland många andra (R. Sennett, m.fl.), har i enträgna försök analyserat och kartlagt den ytlighetskultur som konsumismens orsakar i kulturen: ”Jag konsumerar alltså är jag”. Eller som DN:s, Håkan Boström uttrycker saken: ”Fokus har flyttats från produktion till konsumtion”.(DN. 4.08. s.4). Ett fenomen som dessutom i vårt sekulariserade samhälle ligger så långt ifrån världsreligionernas uppfattning om överdrivet ägande. Man kan inte tjäna både Gud (bildning, kunskap) och mammon (rikedom)!

    När Svenskt näringsliv (konsumismens företrädare), beklagade sig i DN/ekonomi 29.05.2009, över den avsaknad av bildning och kunskaper som råder i dagens skola, och de risker den medför för den framtida ekonomiska utvecklingen, gör de sig skyldiga till ett monumentalt självmål. Det nyliberala systemet som symmetriskt stöds av Svenskt näringsliv uppmuntrar den ytlighetskultur via megakonsumtion som krackelerar kulturproduktionen i djupare mening. Blondinbellas shoppingblogg, TV:s Idol, och andra ytligheter har alltför stor roll i vår offentlighet. Megakonsumtionen står i diametralt motsatsförhållande till kvalitet och kultur, inte bara till miljön. Systemets ekonomiska logik innebär kortfattat bland annat att kränga så mycket och så billigt som möjligt. Denna logik alstrar ytlighet som alltså är kulturfientlig per se. Och konsekvent alstrar den en ganska mediokert bildad befolkning (H. Engdahl, m.fl. m.fl.).

    Svenskt näringsliv och regeringen blundar m.a.o. för sin egen ideologi men lägger skulden på effekterna av denna på skolan, istället för att självkritiskt reflektera över sitt eget handlande och gå till grunden med orsakerna. Nyliberalismens doktrin, med marknadsfundamentalism och dess ”vulgogiriga” ekonomi, följer ett ekonomistiskt inriktat systems traditioner, medan därefter dess representanter beklagar sig över den kultur de själva har skapat och lägger skulden på skolan.

    Folkpartiets motsägelsefullhet i sammanhanget, är av betydande format. Å ena sidan klagar man på den avsaknad av kunskap/bildning som råder i ”flumskolan” (kanondiskussionen, mm.), som i realiteten avspeglar ingenting annat än det bildningsunderskott som de facto existerar hos vår megakonsumistiska befolkning. Och å den andra sidan undervärderar man de kulturinriktade ämnen i skolan som därmed alltmer förlorar status och formell relevans. Och för att tala med Bengt Göransson: ”i en tid då kulturlösheten odlas som ett ideal”. När våra politiska ledare fokuserar på fel saker, växer populismen och Bert Karlsson, Anna Anka och Göran Hägglunds kulturpopulism fyller tomrummet.

    Därför är skolan på väg tillbaka till ”korvstoppning” (megakonsumtionens motsvarighet i pedagogiken, med allt vad det innebär av ”simplistisk”, d.v.s. förenklade, nivellerande, periodiserade, standardiserade och mätbara kunskapskrav), m.a.o. ett återställande av den gamla obsoleta skolan. I folkpartiets skolpolitiska program finner vi emellertid begreppet ’återgå’ sexton gånger! Onekligen en delikat positionering för ett socialliberalt (?) parti.

    Sorgligt nog omvandlas lärarna, som tidigare hade en intellektuell roll, i snabb takt till att bli i instrumentell mening tekniker och byråkrater (S. Pappert, m.fl.) nedtyngda av överdriven dokumentation och producenter av ytligt kontrollerbara, enkelt mätbara och standardiserade kunskaper. Även Dn:s ledarsida hyser oro: ”Det blir byråkratisering i stället för kvalitet, professionell ofrihet i stället för eget ansvar”. Skolreformer dessutom implementerade utan förankring i lärarkåren och utan vetenskap och beprövad erfarenhet som grund. Därmed ställs humanismens traditioner på undantag i skolan. Och i och med det förytligas skolan ytterligare och berövas sin humanistiska och kreativa funktion. Men för att uppfylla denna torftiga pedagogiska vision skulle lärarna lika gärna kunna låta en förprogrammerad dator sköta lärandet.

    Kunskapslöshetens orsaker kan lika lite skyllas på skolan som det ekonomiska finansiella fiaskot på folkets ”aningslösa” överkonsumtion. Skolans kulturella förflackning (och befolkningens mediokra bildning), är orsakade av det ekonomiska systemet som i decennier har format denna skola, vårt samhälle och vår befolkning.

    I ett samhälle med kulturlösa och därmed sublimerande konsumtionsbejakande individer frodas emellertid politiska partier som eroderar demokratin. Spåret förskräcker. Framför allt nu i tider av ekonomiskt misslyckande.

    Avslutningsvis kan man erinra sig en annan världsledande sociolog, nämligen, R. Sennetts reflektioner över ytligheten som en av våra tidsmarkörer och som påpekar: ”Vad jag har försökt utforska är en paradox: en ny maktordning som vunnits genom en allt ytligare kultur”. Och i Sennetts samhällsdystopi framhävs att ”triumfen över ytligheten på arbetet, i skolan och i politiken är i mina ögon osäker. Kanske kommer faktiskt revolten mot denna kraftlösa kultur att bli vårt nästa nya blad”.

    Frågan är förstås hur vi någonsin skall kunna komma bort ifrån denna negativa ”utveckling”. Och bort till vad? Förhoppningsvis inte till A. Huxleys framtidsdystopi, ”den sköna nya världen”, där allt som inte främjar konsumtionen förbjuds i framtiden.

    Det är även trist att den upplysta socialliberala traditionen tycks ha abdikerat till förmån för den konsumtionsbejakande ytliga nyliberala (fundamentalistiska) traditionen.

    Kommentar av alfredo castro | 08 oktober 2009 | Svara


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: