Att hoppa på folk på det där sättet är vanligt på nätet (men inte mer ok för det). Jag tycker att Eriks och Madeleines underlag till seminarier (del 1 och del 2) om sociala medier är väl värda att läsa, och särskilt när de lyfter fram en devis från Kamomilla stad:

Man får inte plåga andra,

man ska alltid bjuda till,

men i övrigt får man göra som man vill

Här på bloggen brukar jag inte gå in på frågor som rör aktuella ärenden som jag har eller har haft inflytande över i Regeringskansliet. Men jag kunde inte låta bli att kommentera ett inlägg som doktor Bergh skrev om sjukfrånvaron, regeringens reformer och den kritik alliansen (och förra regeringen) får i en ny bok av Björn Johnson. Jag har försökt att hålla mig borta från de politiska detaljerna och visa mer på de allmänna resonemangen.

En huvudpoäng från min sida är väl att vi å ena sidan inte var så insnöade på ett begränsat synsätt som Johnson hävdar. Men att vi å andra sidan inte hade någon annan helt bestämd uppfattning om problemen heller. Vi som varit involverade i reformerna hade nog lite olika perspektiv, och olika uppfattningar om vad som var lösningarna. Resultatet har blivit ett batteri av lösningar – kortare vårdköer, mer rehabilitering, fokus på arbetsförmåga i stället för oförmåga, riktlinjer för sjukskrivningslängd, prövning av om den sjukskrivne kan ta något annat jobb än sitt gamla mm. Det verkar fungera, sjukskrivningarna sjunker snabbt. Men jag kan inte säga säkert vad som var förklaringen till den höga sjukfrånvaron eller vilka av våra åtgärder som är viktigast för att problemet är på väg bort. Så fungerar politik, det är både otäckt och fascinerande.

Annars tycker jag för det mesta att Ingarö har ett irriterande tonläge. Det är lite för mycket testosterontonåring för mig. Och så tycker vi olika om en hel del. Men det är ofta insatta resonemang om politik och politiker.

Jasenko Selimovic har också skrivit om domen. Mindre nyanserat, och han verkar ha missat att det inte alls är klarlagt att mannen nekades anställning på grund av att han vägrade ta i hand. Men jag gillar verkligen Jasenkos sätt att resonera. När han skriver att han gillar att leva i ett mångkulturellt samhälle men inte gillar mångkulturalism slår han huvudet på spiken.

Och vagt kopplat till mångkultur och diskriminering så tänkte jag skriva några ord om Obamas bok ”Min far hade en dröm”. Den är alldeles för lång, särskilt de sista två tredjedelarna. Men här och var, särskilt när han beskriver sin barndom och tonåren, finns det fina resonemang om identitet och ursprung. Något som slog mig som besynnerligt är att boken är så fokuserad på pappan. Han träffar bara pappan några veckor när han är i tioårsåldern (förutom när han är så liten att han inte minns det). Han växer upp med sin mamma och mormor och morfar. Morföräldrarna beskrivs en hel del, men mamman mycket lite.

Det är som om den frånvarande pappan är viktigare för honom än den förälder som faktiskt varit där och uppenbarligen format honom en hel del. Som förälder skulle jag känna att det var väldigt otacksamt om något av mina barn skrev en hel bok om sin uppväxt och förpassade mig helt till marginalen till förmån för en låtsaskompis. Boken är möjligen insiktsfull, men någon större självinsikt verkar författaren inte ha (eller ha haft, det var länge sen han skrev den).

På samma sätt blev jag rekommenderad Wilkinson och Pickets ”The spirit level” av vanligtvis omdömesgilla liberaler. I den här boken är det inte anekdoter, det är punktdiagram med streck i. Men tramset är på samma nivå. Författarna har valt ut ett antal godtyckliga faktorer som stödjer deras tes (att inkomstskillnader gör allt sämre för alla, även för de rika) helt utan att göra några djupare statistiska analyser eller någon kontroll av andra tänkbara förklaringar. Boken innehåller ett kapitel om kausalitet som är otroligt pinsamt. Till exempel tycker nog de flesta av oss att det är ett rätt rimligt antagande att mycket missbruk leder till att folk får problem på jobbet och att det därmed blir fler fattiga, inkomstskillnaderna ökar. Det avfärdar de med att det är uppenbart fel, sambandet måste gå i motsatta riktningen.

Nu har boken kommit på svenska (Jämlikhetsanden) och uppmärksammas både här och där. Jag är orolig för att det här ska bli en ny Chockdoktrinen, eller till och med värre. Det finns en klar risk att de ogrundade påståenden som finns i boken kommer tas för sanningar och prägla samhällsdebatten lång tid framöver. Tack och lov har Johan Norberg pekat på annan forskning som med närmre analys visar att bokens tes inte håller. Och Andreas Bergh gör egna beräkningar och resonerar pedagogiskt (tja, regressionsanalys blir väl aldrig riktigt lättillgängligt) i en femsidig pm som alla måste läsa. Spara nu de här länkarna och bemöt alla som hyllar boken. Annars kommer de verkningsfulla insatserna för jämlikhet, som bättre skola och arbetsmarknad, att helt skymmas av den destruktiva men förföriska inkomstutjämningen.

Samtidigt är jag nog väldigt formad av snart sju år som politisk tjänsteman. Jag har blivit mer försiktig. Jag undviker hellre fel än chansar. I ett anteckningsblock på jobbet har jag en lång uppräkning av anledningar till att saker går fel. Det ska nog bli en bloggpost en dag. Så länge kan ni se det som er livförsäkring.

Bredvid mig ligger Stiglitz-Sen-Fitoussi-rapporten, som jag nämnt tidigare. Jag har skummat igenom den nu och tänker att den är genial. Men genial just i det att den förkastar olika smart uttänkta mått för att fånga framsteg och välstånd, och i stället säger det tråkiga och felfria; att världen är komplicerad och bara kan beskrivas med många komplicerade mått. Att vi inte kan välja ut ett mått att styra mot, för vi tycker faktiskt olika och har begränsade kunskaper om mycket av det vi mäter. Allt förklarat på förhållandevis lättläst, friktionsfri engelska med en mycket genomtänkt och pedagogisk struktur. (Det var strukturen som fick mig att tänka att det var genialt.)

Så ibland är genialitet kanske att undvika det uppenbart geniala.

Jag skriver det här inlägget medan jag tagit en paus i Linje Lusta från 1951. Den säger helt emot det jag skriver. Trots att mycket är dåligt eller daterat – musiken, ljuset och inte minst Vivien Leighs överdrivna Blanche – räcker manuset och Marlon Brandos prestation för att göra helheten fantastisk.

Så det är väl det som är genialitet. Filmen kunde lika gärna haverera, för att de tar ut svängarna. Men något fantastiskt händer som gör att vi kan bortse från alla fel.

Så, ok, rapporten jag läser är inte genialisk. Den ska kanske inte vara det heller. Jag, Wolodarski, franska ekonomikommissioner – vi ska kanske satsa på att skriva felfritt och försöka göra världen lite bättre. Genialitet gör sig nog bättre där den inte kan göra så mycket skada som i politiken.

Nu råkar jag vara bekant med en del av den statistik som finns i de korta artiklarna, så jag tycker väl att det går att nyansera bilden rätt mycket. Visst är det sant att det går extremt lätt att få träffa en läkare i Albanien, men jag föredrar trots det svensk sjukvård. I den undersökning som refereras hamnar Sverige som etta i Europa när det gäller vårdkvalitet. Att vi har dålig tillgänglighet drar sedan ner helhetsbetyget, och det är ett problem som vi tar på allvar i alliansen. Våra insatser verkar hjälpa, och jag har lite svårt att se att det är ett sånt jätteproblem. Man hade lika gärna kunnat lyfta fram kvalitetsjämförelsen och säga att svensk sjukvård är bäst.

Jämställdhetsundersökningen som refereras, Global Gender Gap, är rätt dåligt gjord. En av sakerna som drar ner Sveriges resultat är att vi inte ligger i topp när det gäller andelen flickor som går i skolan på mellanstadienivå, vilket beror på ett fel i statistiken. De flickor som börjat skolan ett år tidigare är registrerade som att de inte går mellanstadiet när de är 12 år, då går de ju på högstadiet. Sedan är det också en rad besynnligt utvalda parametrar, och för hela undersökningen så gäller att det är mer jämställt ju bättre siffrorna är för kvinnor – även i de fall där kvinnorna har gått om männen, som andelen högskolestuderande i Sverige.

OECD:s ”välståndsliga” är inte alls vad det låter som, utan en jämförelse av BNP per capita. Om man tittar på ett mått som hamnar lite närmre vad man kan kalla ”välstånd”, FN:s Human Development Index, så hamnar Sverige bland de bästa länderna i världen.

Nu börjar den här bloggposten låta som Pangloss i ”Candide”. Så en nyansering: Jag hade förstås inte hållit på med politik om jag inte ansåg att det fanns en massa saker i Sverige som kan bli bättre. Men det gäller att identifiera de verkligt stora bristerna och ge sig på dem, och där hamnar Metro fel. Skolresultaten är en viktig faktor – men jag skulle hellre fokusera på att minska andelen som inte klarar av skolan än på det genomsnittliga resultatet på ett par internationella test, som Metro tar upp. Hemlöshet, missbruk och psykisk ohälsa är svåra att göra internationellt jämförbar statistik på och tappas lätt bort. Ekonomi och ”välståndsligan” är inte oviktig, men vi behöver bättre mått för att inte stirra oss blinda på fel saker.

Just nu läser jag Amartya Sens senaste bok parallellt med en rapport för franska regeringen som han är medförfattare till (i en kommission ledd av Joseph Stiglitz). Amartya Sen var en av de huvudansvariga för FN:s HDI-mått, och den franska rapporten innehåller ett antal rekommendationer om hur stater ska kunna mäta välstånd på ett bättre sätt för att just se de verkliga bristerna och sätta in politiska insatser på rätt områden. Mycket intressant. Jag ska skriva mer när jag har kommit längre i boken och rapporten, men jag tror att jag redan nu kan lova att arbeta för att regeringen ska ta fram bättre övergripande välståndsmått att använda för att styra den övergripande politiska inriktningen.

En poäng i den franska rapporten är att det är väldigt svårt att få ett rättvisande inflationsmått när det kommer så mycket nya produkter och så mycket kvalitetsutveckling som leder till helt nya saker, när produktionen går över till mer tjänster och IT. Spotify är en bra illustration. Efter att i flera år ha känt att jag inte längre hittar några nya artister, jag köpte bara nya skivor av gamla artister, så får jag nu in friskt blod i mina spellistor. Det betyder mycket för mig, men eftersom det inte återspeglas korrekt i KPI får det inte heller någon effekt på BNP. Men jag kan i alla fall ge er lite musiktips – en lista med några album jag upptäckt tack vare Spotify.

Jag kommer ha anledning att återkomma till det här ämnet, det märker jag.

Per Wirtén skriver på Dagens Arena fem punkter om kosmopolitik, och inleder med att hylla alliansens reform för arbetskraftsinvandring. Trevligt med någon med en så tydlig position på höger-vänsterskalan som ändå kan göra något annat än att demonisera. Jag håller med om en del av det han skriver, annat inte. Kan vi inte hålla det här samtalsklimatet det här året? Trots att det är valår? Jaså, inte. Jag ska försöka i alla fall.

Som jag skrev, det här ska bli roligare för mig än för dig. Utan någon koppling till ovanstående berättar jag nu att jag såg Avatar i 3D på stans största bioduk häromdagen. Det var roligt. En del jag känner har ondgjort sig över filmen för att den är politiskt korkad. Det stämmer, och till det kan man lägga att manuset är klichéfyllt, personporträtten platta och skådespeleriet mediokert. Men om man ska hålla varje film mot alla måttstockar på en gång skulle inte mycket hålla. Det finns väl knappast en Hollywoodfilm som jag tycker håller politiskt. De sprider vidriga sexistiska och våldsförhärligande budskap etc. Men man måste ha kul också i livet.

Lagom krystat knyter jag ihop trådarna: Om vi nu ändå ska hacka på det unkna politiska budskapet i Avatar så kan man nog konstatera att det finns en intressant motsättning mellan just det kosmopolitiska och det mångkulturella perspektivet. Båda känns i någon mening politiskt korrekta (till skillnad från det nationalistiska perspektivet där den egna kulturen hyllas). Men i Avatar, där amrisarna är onda imperialister och infödingarna är fina och lever i harmoni med naturen, ryms knappast fri invandring.

Vilket leder oss vidare till hur vi ska attackera Miljöpartiet detta valår. Det de säger låter kanske fint, men det är inte förenligt med riktigt bra saker. Som ett fungerande samhälle. Partiets bulldog, Carl B Hamilton, skriver bra om det idag. Vi kommer hitta 200 vinklar till på det temat innan det är dags att rösta. Även om jag ska försöka hitta ett lite mer öppet och generöst tonfall än Carls.

Ett råd om gitarrsolon som jag tog till mig var att inte spela så många toner som möjligt. Tystnad kan emellanåt vara nog så effektfullt. Och en paus kan vara bättre än att vräka ur sig meningslösa disharmonier.

Därav den sporadiska uppdateringen på denna blogg. Jag kommer att skriva här när jag har något att skriva, och dessutom tid att formulera det så att det blir intressant. Det är för både ert och mitt bästa.

Den tredje punkten tål att tänkas på. I princip är jag i allra högsta grad för ökad lönespridning inte bara bland lärare, utan generellt i offentlig sektor. Det måste löna sig att göra ett bra jobb. Samtidigt är det en rejäl utmaning att hitta bra kriterier att göra bedömningarna utifrån. Om vi börjar differentiera lönerna på ganska godtycklig grund kommer många att bli arga, och vi vinner inget. Men att hitta bra kriterier skulle kunna vara en utmaning för nästa mandatperiod i Stockholm. Personal i offentlig sektor måste känna att de blir sedda, att de kan utvecklas i sina yrken och att de kan göra karriär om de vill.

En del på högersidan tycker att relativ fattigdom är ointressant. Så länge folk inte svälter är det inget att gnälla om. Alla kan inte ha råd med samma prylar, det blir en självklarhet om man ska ha någon sorts rätt till värdet av det man själv har producerat.

Jag håller inte med, relativ fattigdom är ett socialt stigma för individen och en källa till problem i samhället. Men man ska ändå passa sig för att bygga upp politiken kring att utjämna inkomstklyftor.

Dels finns det en lång rad metodproblem när man ska mäta klyftorna. I LO-rapporten ingår till exempel bara personer mellan 20 och 64 år, vilket blir på många sätt missvisande. Det finns tusen andra källor till problem. Jag tänker inte gå in på dem här.

Viktigast för mig är vad jag lärt genom att läsa Amartya Sen. Det finns så mycket som är ojämnt fördelat i ett samhälle. Pengar, makt, hälsa, kunskap, trygghet i olika former. Pengar är inte det enda viktiga. Amartya Sen menar, och jag håller med, att det viktigaste är hur möjligheterna är fördelade. Det leder oss sedan vidare till hur vi ska betrakta de många olika fördelningarna.

Om vi har begränsade skattemedel att röra oss med så är transfereringar för att minska de ekonomiska klyftorna kanske det minst kloka vi kan ägna oss åt. Vi minskar incitamenten till arbete, vilket skadar hela samhället. Samtidigt har vi inte gjort något åt de mycket större skillnader i möjligheter som uppstår när till exempel en del av befolkningen är alkoholister, psykiskt sjuka, har en bristande utbildning eller på något sätt lever under förtryck, hot om våld eller liknande. Då är det bättre att försöka angripa dessa problem. I många fall kan detta samtidigt leda till minskade ekonomiska klyftor.

Ta inte detta som en allmän kritik mot socialförsäkringar. Det finns goda argument för dem med. I det här sammanhanget kan nämnas att folk nog skaffar sig åtminstone sjukförsäkring själva om inte staten ordnar det, med skillnaden att de som har sämst hälsa och därmed störst behov av försäkringen får mycket höga premier eller inte får teckna någon försäkring. Då får de som har sämst hälsa dessutom sämst trygghet, vilket ökar skillnaderna i möjligheter. Men möjligen är jag något mindre känslig för lägre ersättningsnivåer än genomsnittsfolkpartisten.

Min poäng är att ett fokus på ekonomiska klyftor, utan att mäta de mycket värre klyftor som uppstår av andra orsaker, riskerar att leda samhällsdebatten och politiken fel.

Läs gärna AB, SvD, Expressen, Nonicoclolasos, Per Altenberg och Andreas Bergh.