1000 chanser

Du ska ha tusen chanser att utforska och förverkliga dina drömmar

Man ska vara snäll

Jag har funderat en del över ett av mina senaste blogginlägg, där jag inledde med att skriva att det var häpnadsväckande att Johan Ingerö skrev ett nyanserat blogginlägg. Det var väl rätt onödigt. Jag tyckte ju att inlägget var bra, det hade väl räckt med det. Dessutom är det nog inte sant. Johan Ingerö har vissa grejer han älskar att hata, men vem har inte det. Däremellan skriver han en hel del intressant. Så jag ber om ursäkt för det.

Att hoppa på folk på det där sättet är vanligt på nätet (men inte mer ok för det). Jag tycker att Eriks och Madeleines underlag till seminarier (del 1 och del 2) om sociala medier är väl värda att läsa, och särskilt när de lyfter fram en devis från Kamomilla stad:

Man får inte plåga andra,

man ska alltid bjuda till,

men i övrigt får man göra som man vill

20 februari 2010 Posted by | Sidospår | 1 kommentar

Tänkvärda perspektiv om diskrimineringsdomen

Johan Ingarö skrev nyanserat om diskrimineringsdomen mot Arbetsförmedlingen som drog in a-kassan för en muslimsk man som vägrade skaka hand. Det är så häpnadsväckande att det är värt ett inlägg här. Alltså inte domen, utan att Ingarö skrev nyanserat.

Annars tycker jag för det mesta att Ingarö har ett irriterande tonläge. Det är lite för mycket testosterontonåring för mig. Och så tycker vi olika om en hel del. Men det är ofta insatta resonemang om politik och politiker.

Jasenko Selimovic har också skrivit om domen. Mindre nyanserat, och han verkar ha missat att det inte alls är klarlagt att mannen nekades anställning på grund av att han vägrade ta i hand. Men jag gillar verkligen Jasenkos sätt att resonera. När han skriver att han gillar att leva i ett mångkulturellt samhälle men inte gillar mångkulturalism slår han huvudet på spiken.

Och vagt kopplat till mångkultur och diskriminering så tänkte jag skriva några ord om Obamas bok ”Min far hade en dröm”. Den är alldeles för lång, särskilt de sista två tredjedelarna. Men här och var, särskilt när han beskriver sin barndom och tonåren, finns det fina resonemang om identitet och ursprung. Något som slog mig som besynnerligt är att boken är så fokuserad på pappan. Han träffar bara pappan några veckor när han är i tioårsåldern (förutom när han är så liten att han inte minns det). Han växer upp med sin mamma och mormor och morfar. Morföräldrarna beskrivs en hel del, men mamman mycket lite.

Det är som om den frånvarande pappan är viktigare för honom än den förälder som faktiskt varit där och uppenbarligen format honom en hel del. Som förälder skulle jag känna att det var väldigt otacksamt om något av mina barn skrev en hel bok om sin uppväxt och förpassade mig helt till marginalen till förmån för en låtsaskompis. Boken är möjligen insiktsfull, men någon större självinsikt verkar författaren inte ha (eller ha haft, det var länge sen han skrev den).

12 februari 2010 Posted by | Böcker, Sidospår | 1 kommentar

Spara på tonerna

För länge sedan, innan www hade slagit igenom riktigt ordentligt, fanns det mest spännande på Internet i små mejlgrupper med obskyra namn som alt.music.guitar eller så. Här lärde jag mig en del om att spela gitarr. Och en del om hur fantastiskt nätet är för att ge människor kontakter, information och inspiration som hade varit nästan omöjliga att hitta någon annanstans.

Ett råd om gitarrsolon som jag tog till mig var att inte spela så många toner som möjligt. Tystnad kan emellanåt vara nog så effektfullt. Och en paus kan vara bättre än att vräka ur sig meningslösa disharmonier.

Därav den sporadiska uppdateringen på denna blogg. Jag kommer att skriva här när jag har något att skriva, och dessutom tid att formulera det så att det blir intressant. Det är för både ert och mitt bästa.

22 december 2009 Posted by | Sidospår | Lämna en kommentar

Kurragömma

Såg rubriken ”Så här ska de stoppa avlyssning av polis och försvar” och tänkte för en sekund att det var några kreativa människor som tänkte ge enkla verktyg för folket för att slippa bli avlyssnade med FRA etc. Det var förstås precis tvärtom.

Men någon borde ge verktygen till folket – varför inte staten? För att skydda sig från sig själv? Det finns krypteringsprogram som vem som helst kan använda och som varken FRA eller någon annan kan knäcka. Jag provade det redan för 15 år sedan. Nu skulle jag känna mig otroligt nördig om jag skulle börja be alla mina vänner att kryptera sina mejl. Men det är det som krävs om vi ska ha något privatliv i framtiden – och om vi ska vara säkra på att ha en fungerande demokrati i framtiden.

Om staten krävde att all korrespondens till och från den ofantliga offentliga sektorn skulle vara krypterad skulle det öppna människors ögon och sätta en standard. Staten kunde också hjälpa till med nyckelbekräftelser och sådana praktiska grejer. Och ordna upplysningskampanjer.

På det sättet skulle vi kunna binda oss vid masten, vi skulle inte kunna införa ett övervakningssamhälle ens om vi ville. Det finns detaljer att bena ut (hur ska det funka smidigt när man ska komma åt sin mejl från olika datorer och inte har sin krypteringsnyckel på sig etc). Men nu bjuder jag på idén, och så hoppas jag att någon eller några tar den och gör den bättre. Ni behöver inte uppge källan, bara det blir bra. Och gör ingen annan något får jag väl fundera ett varv till.

24 september 2009 Posted by | Sidospår | 1 kommentar

Världens bästa död

I ett antal år har en av mina starkaste drivkrafter i livet varit att göra världen lite bättre för alla er andra. När jag väl hade fått idén att jag skulle kunna göra det, så blev som att gå med stenar i skon om jag inte försökte. Nu är jag ju i en position där jag kan göra lite nytta (om jag verkligen lyckas ska nog andra avgöra). Jag gör en del och ska försöka göra ännu mer, gott så.

Men en som verkligen tog det där med att förbättra världen till nya höjder var Norman Borlaug. Han är förmodligen den människa som gjort mest för mänskligheten, alla kategorier, någonsin. Nu är han död. Läs husorganets dödsruna, eller se den lilla filmsnutten med Pen&Teller som Johan Norberg länkar till.

17 september 2009 Posted by | Sidospår | 1 kommentar

Inskränkthetens folk

Nej, Hägglund. Det var ingen som blev upprörd när du höll ditt tal i Almedalen. Alla tyckte bara att du var oseriös. Ägna dig åt politiska förslag i stället för läsa lätt-samhällsanalys.

Det finns ingen kulturelit som är arg för att folk går på loppmarknad och tar barnen till stranden. Däremot för att en massa människor runt om i landet (både såna som går på loppmarknad och såna som inte gör det) tycker att kvinnans plats är i hemmet, att homosexuella är äckliga och att utlänningar hör hemma i utlandet. Eller att största lyckan i livet är att bräcka grannen med en ännu större platt-tv.

Och då kan man, lite radikalt sådär, reagera som den unge ICA-Stig: Smeta in sig i avföring och protestera mot det här djävla tjyvsamhället. Då är man väl en ”konstnär” enligt Hägglund, med stora citattecken. Provokativ konst faller kanske inte alla på läppen (särskilt inte det exemplet). Men nog öppnar den ögonen på en och annan. Sverige hade inte varit det förhållandevis toleranta och öppna samhälle det är om det inte var för en blandning av provokationer och sansade samtal om saker som provocerar Hägglund och hans verklighetsfolk. Om nu de där supervanliga människorna finns utanför Hägglunds önskedrömmar.

Och när blev Sahlin, Borgström och Ruwaida kulturelit???

17 september 2009 Posted by | Sidospår | 1 kommentar

Nu börjar mp bli regeringsfäiga

Jag hörde någon som tyckte att det var typiskt miljöpartister att inte ha koll på hur saker ska funka. Jag tycker tvärtom att det är otypiskt att stötta kapitalister på det här sättet med tanke på MP:s idealistiska bakgrund. Men en välvillig tolkning skulle ju kunna vara att den före detta landshövdingen visar att även Miljöpartiet kan förstå det här med att man måste vara lite flexibel för att få saker gjorda. ;-)

Länkat: DN SvD

06 augusti 2009 Posted by | Sidospår | Lämna en kommentar

Det där ”livet”, vad är det?

ParlfiskarenÅkte förbi Folkoperan med 66:an idag. Noterade deras affisch för Bizets ”Pärlfiskarna”. Tänkte att så är livet. Ett fåfängt sökande efter dumheter.

Men jag var ju ändå på väg hem från Långholmens strand. Så jag kom på att man lika gärna kan tolka det som att livet är nakna människor på en solig strand. Genast mycket bättre.

05 augusti 2009 Posted by | Sidospår | Lämna en kommentar

”Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar”

Så inleds Willy Kyrklunds ”Mästaren Ma” från 1953. Willy Kyrklund sökte nog inte den frågan, och det gör inte jag heller. Boken (romanen? – oklart) består av gåtfulla texter av en uppdiktad österländsk vis man som kommenteras av två personer med motstridig syn på livet och mästaren. Bland annat en hel del om pannkakor. Resultatet blir komiskt, tragiskt, djupt och fåfängt. Mycket mänskligt. Precis som allt vi försöker oss på när vi vill ställa tingen tillrätta.

Willy Kyrklund dog häromdagen, vilket väl inte kom som någon överraskning. Hans död hamnade i skymundan av Michael Jacksons, men Kyrklund sökte aldrig någon berömdhet. Så det kan kvitta, eller till och med vara rätt och rimligt.

För mig har Willy Kyrklunds författarskap alltid varit ett föredöme i hur vi kan se det fåfänga i allvaret, och ändå välja allvaret. För vad har vi annars?

Den här bloggen kommer att handla om hur alla människor är värda tusen chanser i livet, tusen chanser att få förverkliga sina egna, unika drömmar. Det blir nog mycket om hemlöshet, missbruk och psykisk sjukdom, eftersom jag tycker att de problemen mer än något annat tar bort människors möjligheter i Sverige. Men också principiella resonemang om integritet, fri rörlighet, misstro mot auktoriteter och andra traditionella liberala teman. Allt genomsyrat av min vilja att ställa tingen tillrätta. För just så fåfäng, och allvarlig, är politiken.

Trevlig läsning.

30 juni 2009 Posted by | Sidospår, Uncategorized | , | Lämna en kommentar

   

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.