Man ska vara snäll

Jag har funderat en del över ett av mina senaste blogginlägg, där jag inledde med att skriva att det var häpnadsväckande att Johan Ingerö skrev ett nyanserat blogginlägg. Det var väl rätt onödigt. Jag tyckte ju att inlägget var bra, det hade väl räckt med det. Dessutom är det nog inte sant. Johan Ingerö har vissa grejer han älskar att hata, men vem har inte det. Däremellan skriver han en hel del intressant. Så jag ber om ursäkt för det.

Att hoppa på folk på det där sättet är vanligt på nätet (men inte mer ok för det). Jag tycker att Eriks och Madeleines underlag till seminarier (del 1 och del 2) om sociala medier är väl värda att läsa, och särskilt när de lyfter fram en devis från Kamomilla stad:

Man får inte plåga andra,

man ska alltid bjuda till,

men i övrigt får man göra som man vill

Sjukfrånvaron

Har haft en intressant heldag med alliansens arbetsgrupp för hälso- och sjukvårdspolitik, avslutad med middag hos en centralt boende medlem av arbetsgruppen. Trevligt. Känns som att vi skulle kunna lägga många veckor till på att diskutera vård, det är många som har mycket att bidra med. Men väljarna kanske skulle bli lite besvikna om alliansens valmanifest inte kommer förrän efter valet för att vi tyckte det var så trevligt att prata. Så vi måste väl landa i en begränsad uppsättning förslag ganska snart.

Här på bloggen brukar jag inte gå in på frågor som rör aktuella ärenden som jag har eller har haft inflytande över i Regeringskansliet. Men jag kunde inte låta bli att kommentera ett inlägg som doktor Bergh skrev om sjukfrånvaron, regeringens reformer och den kritik alliansen (och förra regeringen) får i en ny bok av Björn Johnson. Jag har försökt att hålla mig borta från de politiska detaljerna och visa mer på de allmänna resonemangen.

En huvudpoäng från min sida är väl att vi å ena sidan inte var så insnöade på ett begränsat synsätt som Johnson hävdar. Men att vi å andra sidan inte hade någon annan helt bestämd uppfattning om problemen heller. Vi som varit involverade i reformerna hade nog lite olika perspektiv, och olika uppfattningar om vad som var lösningarna. Resultatet har blivit ett batteri av lösningar – kortare vårdköer, mer rehabilitering, fokus på arbetsförmåga i stället för oförmåga, riktlinjer för sjukskrivningslängd, prövning av om den sjukskrivne kan ta något annat jobb än sitt gamla mm. Det verkar fungera, sjukskrivningarna sjunker snabbt. Men jag kan inte säga säkert vad som var förklaringen till den höga sjukfrånvaron eller vilka av våra åtgärder som är viktigast för att problemet är på väg bort. Så fungerar politik, det är både otäckt och fascinerande.

Tänkvärda perspektiv om diskrimineringsdomen

Johan Ingarö skrev nyanserat om diskrimineringsdomen mot Arbetsförmedlingen som drog in a-kassan för en muslimsk man som vägrade skaka hand. Det är så häpnadsväckande att det är värt ett inlägg här. Alltså inte domen, utan att Ingarö skrev nyanserat.

Annars tycker jag för det mesta att Ingarö har ett irriterande tonläge. Det är lite för mycket testosterontonåring för mig. Och så tycker vi olika om en hel del. Men det är ofta insatta resonemang om politik och politiker.

Jasenko Selimovic har också skrivit om domen. Mindre nyanserat, och han verkar ha missat att det inte alls är klarlagt att mannen nekades anställning på grund av att han vägrade ta i hand. Men jag gillar verkligen Jasenkos sätt att resonera. När han skriver att han gillar att leva i ett mångkulturellt samhälle men inte gillar mångkulturalism slår han huvudet på spiken.

Och vagt kopplat till mångkultur och diskriminering så tänkte jag skriva några ord om Obamas bok ”Min far hade en dröm”. Den är alldeles för lång, särskilt de sista två tredjedelarna. Men här och var, särskilt när han beskriver sin barndom och tonåren, finns det fina resonemang om identitet och ursprung. Något som slog mig som besynnerligt är att boken är så fokuserad på pappan. Han träffar bara pappan några veckor när han är i tioårsåldern (förutom när han är så liten att han inte minns det). Han växer upp med sin mamma och mormor och morfar. Morföräldrarna beskrivs en hel del, men mamman mycket lite.

Det är som om den frånvarande pappan är viktigare för honom än den förälder som faktiskt varit där och uppenbarligen format honom en hel del. Som förälder skulle jag känna att det var väldigt otacksamt om något av mina barn skrev en hel bok om sin uppväxt och förpassade mig helt till marginalen till förmån för en låtsaskompis. Boken är möjligen insiktsfull, men någon större självinsikt verkar författaren inte ha (eller ha haft, det var länge sen han skrev den).

En otäck bok

När Naomi Kleins Chockdoktrinen kom lästes den och hyllades överallt. En god liberal rekommenderade mig att läsa den och tyckte att det var svårt att helt bortse från hennes poänger. Jag läste och blev tokindignerad. Boken är en ren bluff, en samling anekdoter utvalda för att stödja en paranoid tes helt utan någon mer stabil grund. Trams på en nivå som knappt hade varit acceptabel i en gymnasieuppsats. Det blir inte bättre för att det är fler sidor och fler anekdoter.

På samma sätt blev jag rekommenderad Wilkinson och Pickets ”The spirit level” av vanligtvis omdömesgilla liberaler. I den här boken är det inte anekdoter, det är punktdiagram med streck i. Men tramset är på samma nivå. Författarna har valt ut ett antal godtyckliga faktorer som stödjer deras tes (att inkomstskillnader gör allt sämre för alla, även för de rika) helt utan att göra några djupare statistiska analyser eller någon kontroll av andra tänkbara förklaringar. Boken innehåller ett kapitel om kausalitet som är otroligt pinsamt. Till exempel tycker nog de flesta av oss att det är ett rätt rimligt antagande att mycket missbruk leder till att folk får problem på jobbet och att det därmed blir fler fattiga, inkomstskillnaderna ökar. Det avfärdar de med att det är uppenbart fel, sambandet måste gå i motsatta riktningen.

Nu har boken kommit på svenska (Jämlikhetsanden) och uppmärksammas både här och där. Jag är orolig för att det här ska bli en ny Chockdoktrinen, eller till och med värre. Det finns en klar risk att de ogrundade påståenden som finns i boken kommer tas för sanningar och prägla samhällsdebatten lång tid framöver. Tack och lov har Johan Norberg pekat på annan forskning som med närmre analys visar att bokens tes inte håller. Och Andreas Bergh gör egna beräkningar och resonerar pedagogiskt (tja, regressionsanalys blir väl aldrig riktigt lättillgängligt) i en femsidig pm som alla måste läsa. Spara nu de här länkarna och bemöt alla som hyllar boken. Annars kommer de verkningsfulla insatserna för jämlikhet, som bättre skola och arbetsmarknad, att helt skymmas av den destruktiva men förföriska inkomstutjämningen.