Genialitet är grymt överskattat

Jag har observerat att mina bloggposter inte blir geniala så ofta. Eller kanske aldrig, även om jag varit smånöjd med ett eller annat. De flesta bloggare håller väl en måttlig kvalitet, en del av poängen är ju att man slänger ur sig några tips om intressanta saker man hittat på nätet kombinerat med några personliga reflektioner. Summan av bloggarna jag läser blir ändå att jag får några disparata infallsvinklar på viktiga saker, inte bara Peter Wolodarskis 1900-talsliberalism på felfri svenska. Men vissa, som inslag, är allt som oftast riktigt fyndigt formulerade och ger mig samtidigt helt nya infallsvinklar på saker. Han har en hög mediannivå och riktigt höga toppar.

Samtidigt är jag nog väldigt formad av snart sju år som politisk tjänsteman. Jag har blivit mer försiktig. Jag undviker hellre fel än chansar. I ett anteckningsblock på jobbet har jag en lång uppräkning av anledningar till att saker går fel. Det ska nog bli en bloggpost en dag. Så länge kan ni se det som er livförsäkring.

Bredvid mig ligger Stiglitz-Sen-Fitoussi-rapporten, som jag nämnt tidigare. Jag har skummat igenom den nu och tänker att den är genial. Men genial just i det att den förkastar olika smart uttänkta mått för att fånga framsteg och välstånd, och i stället säger det tråkiga och felfria; att världen är komplicerad och bara kan beskrivas med många komplicerade mått. Att vi inte kan välja ut ett mått att styra mot, för vi tycker faktiskt olika och har begränsade kunskaper om mycket av det vi mäter. Allt förklarat på förhållandevis lättläst, friktionsfri engelska med en mycket genomtänkt och pedagogisk struktur. (Det var strukturen som fick mig att tänka att det var genialt.)

Så ibland är genialitet kanske att undvika det uppenbart geniala.

Jag skriver det här inlägget medan jag tagit en paus i Linje Lusta från 1951. Den säger helt emot det jag skriver. Trots att mycket är dåligt eller daterat – musiken, ljuset och inte minst Vivien Leighs överdrivna Blanche – räcker manuset och Marlon Brandos prestation för att göra helheten fantastisk.

Så det är väl det som är genialitet. Filmen kunde lika gärna haverera, för att de tar ut svängarna. Men något fantastiskt händer som gör att vi kan bortse från alla fel.

Så, ok, rapporten jag läser är inte genialisk. Den ska kanske inte vara det heller. Jag, Wolodarski, franska ekonomikommissioner – vi ska kanske satsa på att skriva felfritt och försöka göra världen lite bättre. Genialitet gör sig nog bättre där den inte kan göra så mycket skada som i politiken.

Jo, Sverige är fantastiskt

Metro har kört en artikel (pdf, sid 9) om hur Sverige har tappat försprånget på område efter område, följt av en (pdf, sid 7) om de områden där vi ligger i topp. Gudmundson raljerar över att det tydligen är ”pappaledighet, bistånd och dataspel” som gäller (och hoppar över att det i artikeln också nämns vårt innovationsklimat och våra extremt stora satsningar på medicinsk forskning).

Nu råkar jag vara bekant med en del av den statistik som finns i de korta artiklarna, så jag tycker väl att det går att nyansera bilden rätt mycket. Visst är det sant att det går extremt lätt att få träffa en läkare i Albanien, men jag föredrar trots det svensk sjukvård. I den undersökning som refereras hamnar Sverige som etta i Europa när det gäller vårdkvalitet. Att vi har dålig tillgänglighet drar sedan ner helhetsbetyget, och det är ett problem som vi tar på allvar i alliansen. Våra insatser verkar hjälpa, och jag har lite svårt att se att det är ett sånt jätteproblem. Man hade lika gärna kunnat lyfta fram kvalitetsjämförelsen och säga att svensk sjukvård är bäst.

Jämställdhetsundersökningen som refereras, Global Gender Gap, är rätt dåligt gjord. En av sakerna som drar ner Sveriges resultat är att vi inte ligger i topp när det gäller andelen flickor som går i skolan på mellanstadienivå, vilket beror på ett fel i statistiken. De flickor som börjat skolan ett år tidigare är registrerade som att de inte går mellanstadiet när de är 12 år, då går de ju på högstadiet. Sedan är det också en rad besynnligt utvalda parametrar, och för hela undersökningen så gäller att det är mer jämställt ju bättre siffrorna är för kvinnor – även i de fall där kvinnorna har gått om männen, som andelen högskolestuderande i Sverige.

OECD:s ”välståndsliga” är inte alls vad det låter som, utan en jämförelse av BNP per capita. Om man tittar på ett mått som hamnar lite närmre vad man kan kalla ”välstånd”, FN:s Human Development Index, så hamnar Sverige bland de bästa länderna i världen.

Nu börjar den här bloggposten låta som Pangloss i ”Candide”. Så en nyansering: Jag hade förstås inte hållit på med politik om jag inte ansåg att det fanns en massa saker i Sverige som kan bli bättre. Men det gäller att identifiera de verkligt stora bristerna och ge sig på dem, och där hamnar Metro fel. Skolresultaten är en viktig faktor – men jag skulle hellre fokusera på att minska andelen som inte klarar av skolan än på det genomsnittliga resultatet på ett par internationella test, som Metro tar upp. Hemlöshet, missbruk och psykisk ohälsa är svåra att göra internationellt jämförbar statistik på och tappas lätt bort. Ekonomi och ”välståndsligan” är inte oviktig, men vi behöver bättre mått för att inte stirra oss blinda på fel saker.

Just nu läser jag Amartya Sens senaste bok parallellt med en rapport för franska regeringen som han är medförfattare till (i en kommission ledd av Joseph Stiglitz). Amartya Sen var en av de huvudansvariga för FN:s HDI-mått, och den franska rapporten innehåller ett antal rekommendationer om hur stater ska kunna mäta välstånd på ett bättre sätt för att just se de verkliga bristerna och sätta in politiska insatser på rätt områden. Mycket intressant. Jag ska skriva mer när jag har kommit längre i boken och rapporten, men jag tror att jag redan nu kan lova att arbeta för att regeringen ska ta fram bättre övergripande välståndsmått att använda för att styra den övergripande politiska inriktningen.

En poäng i den franska rapporten är att det är väldigt svårt att få ett rättvisande inflationsmått när det kommer så mycket nya produkter och så mycket kvalitetsutveckling som leder till helt nya saker, när produktionen går över till mer tjänster och IT. Spotify är en bra illustration. Efter att i flera år ha känt att jag inte längre hittar några nya artister, jag köpte bara nya skivor av gamla artister, så får jag nu in friskt blod i mina spellistor. Det betyder mycket för mig, men eftersom det inte återspeglas korrekt i KPI får det inte heller någon effekt på BNP. Men jag kan i alla fall ge er lite musiktips – en lista med några album jag upptäckt tack vare Spotify.

Jag kommer ha anledning att återkomma till det här ämnet, det märker jag.

Fri invandring och Avatar

Tappade ett tag lusten att blogga. Kommer att skriva om mer fritt valda ämnen i fortsättningen i stället för att hålla mig till vissa huvudteman. Annars blir det för trist (för mig). Ta det eller lämna det, som de säger i Amerika.

Per Wirtén skriver på Dagens Arena fem punkter om kosmopolitik, och inleder med att hylla alliansens reform för arbetskraftsinvandring. Trevligt med någon med en så tydlig position på höger-vänsterskalan som ändå kan göra något annat än att demonisera. Jag håller med om en del av det han skriver, annat inte. Kan vi inte hålla det här samtalsklimatet det här året? Trots att det är valår? Jaså, inte. Jag ska försöka i alla fall.

Som jag skrev, det här ska bli roligare för mig än för dig. Utan någon koppling till ovanstående berättar jag nu att jag såg Avatar i 3D på stans största bioduk häromdagen. Det var roligt. En del jag känner har ondgjort sig över filmen för att den är politiskt korkad. Det stämmer, och till det kan man lägga att manuset är klichéfyllt, personporträtten platta och skådespeleriet mediokert. Men om man ska hålla varje film mot alla måttstockar på en gång skulle inte mycket hålla. Det finns väl knappast en Hollywoodfilm som jag tycker håller politiskt. De sprider vidriga sexistiska och våldsförhärligande budskap etc. Men man måste ha kul också i livet.

Lagom krystat knyter jag ihop trådarna: Om vi nu ändå ska hacka på det unkna politiska budskapet i Avatar så kan man nog konstatera att det finns en intressant motsättning mellan just det kosmopolitiska och det mångkulturella perspektivet. Båda känns i någon mening politiskt korrekta (till skillnad från det nationalistiska perspektivet där den egna kulturen hyllas). Men i Avatar, där amrisarna är onda imperialister och infödingarna är fina och lever i harmoni med naturen, ryms knappast fri invandring.

Vilket leder oss vidare till hur vi ska attackera Miljöpartiet detta valår. Det de säger låter kanske fint, men det är inte förenligt med riktigt bra saker. Som ett fungerande samhälle. Partiets bulldog, Carl B Hamilton, skriver bra om det idag. Vi kommer hitta 200 vinklar till på det temat innan det är dags att rösta. Även om jag ska försöka hitta ett lite mer öppet och generöst tonfall än Carls.