Ett sista varv om vinst i skolan

Min insändare i Mitt i Södermalm om vinst i skolan besvarades av en socialdemokrat. Inte så begripligt kanske, men ändå värt att besvaras i sin tur. Så nu är jag i tidningen igen! Mitt i finns som pdf på nätet men man kan inte länka till de enskilda artiklarna, så jag klistrar in den här. Får jag svar på tal så får det nog ändå vara nog här, det blir bara fånigt att dra runt samma argument ett varv till.

Även kommunala skolor slösar bort skattepengar

Replik på insändaren ”Vinst driver privata skolor” den 1 september:

Victor Montero (S) försvarar partikamraten Carin Jämtin och menar att det är fel om skolor startas med vinst som drivkraft. Jag vet faktiskt inte om de som startat friskolor har haft vinst eller pedagogisk verksamhet som drivkraft. Det vet inte Montero eller Jämtin heller. Det kan för övrigt vara två drivkrafter samtidigt.

Poängen med mitt tidigare inlägg var att vi inte ska moralisera eller spekulera, utan se till att det blir bra resultat. Och där visar forskningen att konkurrensen från friskolorna ger bättre skolor för alla. Den lilla andelen av skolpengen som tas ut som vinst är därför ett lågt pris att betala för den vitamininjektion som friskolorna har inneburit för Stockholm.

Visst finns det exempel på friskolor som genomför orimliga besparingar. Men det finns lika många kommunala skolor som slösar bort skattebetalarnas pengar på usel verksamhet. Utvärderingar visar inte att kommunalt skulle vara bättre, snarare tvärtom. Inte så konstigt, möjligheten till vinst leder till en ständig drift att höja kvaliteten i friskolorna, så att det kommer fler elever.

Kurragömma

Såg rubriken ”Så här ska de stoppa avlyssning av polis och försvar” och tänkte för en sekund att det var några kreativa människor som tänkte ge enkla verktyg för folket för att slippa bli avlyssnade med FRA etc. Det var förstås precis tvärtom.

Men någon borde ge verktygen till folket – varför inte staten? För att skydda sig från sig själv? Det finns krypteringsprogram som vem som helst kan använda och som varken FRA eller någon annan kan knäcka. Jag provade det redan för 15 år sedan. Nu skulle jag känna mig otroligt nördig om jag skulle börja be alla mina vänner att kryptera sina mejl. Men det är det som krävs om vi ska ha något privatliv i framtiden – och om vi ska vara säkra på att ha en fungerande demokrati i framtiden.

Om staten krävde att all korrespondens till och från den ofantliga offentliga sektorn skulle vara krypterad skulle det öppna människors ögon och sätta en standard. Staten kunde också hjälpa till med nyckelbekräftelser och sådana praktiska grejer. Och ordna upplysningskampanjer.

På det sättet skulle vi kunna binda oss vid masten, vi skulle inte kunna införa ett övervakningssamhälle ens om vi ville. Det finns detaljer att bena ut (hur ska det funka smidigt när man ska komma åt sin mejl från olika datorer och inte har sin krypteringsnyckel på sig etc). Men nu bjuder jag på idén, och så hoppas jag att någon eller några tar den och gör den bättre. Ni behöver inte uppge källan, bara det blir bra. Och gör ingen annan något får jag väl fundera ett varv till.

Världens bästa död

I ett antal år har en av mina starkaste drivkrafter i livet varit att göra världen lite bättre för alla er andra. När jag väl hade fått idén att jag skulle kunna göra det, så blev som att gå med stenar i skon om jag inte försökte. Nu är jag ju i en position där jag kan göra lite nytta (om jag verkligen lyckas ska nog andra avgöra). Jag gör en del och ska försöka göra ännu mer, gott så.

Men en som verkligen tog det där med att förbättra världen till nya höjder var Norman Borlaug. Han är förmodligen den människa som gjort mest för mänskligheten, alla kategorier, någonsin. Nu är han död. Läs husorganets dödsruna, eller se den lilla filmsnutten med Pen&Teller som Johan Norberg länkar till.

Inskränkthetens folk

Nej, Hägglund. Det var ingen som blev upprörd när du höll ditt tal i Almedalen. Alla tyckte bara att du var oseriös. Ägna dig åt politiska förslag i stället för läsa lätt-samhällsanalys.

Det finns ingen kulturelit som är arg för att folk går på loppmarknad och tar barnen till stranden. Däremot för att en massa människor runt om i landet (både såna som går på loppmarknad och såna som inte gör det) tycker att kvinnans plats är i hemmet, att homosexuella är äckliga och att utlänningar hör hemma i utlandet. Eller att största lyckan i livet är att bräcka grannen med en ännu större platt-tv.

Och då kan man, lite radikalt sådär, reagera som den unge ICA-Stig: Smeta in sig i avföring och protestera mot det här djävla tjyvsamhället. Då är man väl en ”konstnär” enligt Hägglund, med stora citattecken. Provokativ konst faller kanske inte alla på läppen (särskilt inte det exemplet). Men nog öppnar den ögonen på en och annan. Sverige hade inte varit det förhållandevis toleranta och öppna samhälle det är om det inte var för en blandning av provokationer och sansade samtal om saker som provocerar Hägglund och hans verklighetsfolk. Om nu de där supervanliga människorna finns utanför Hägglunds önskedrömmar.

Och när blev Sahlin, Borgström och Ruwaida kulturelit???