Till paternalismens försvar

I den här veckans nummer av partitidningen Nu har jag fått in en debattartikel (ej på nätet). Det kom några liknande saker redan i förra numret, jag tror att Alexander Bard lyckas få till den ideologiska debatt som han så gärna vill ha. Tycker också att det är värt att läsa den debatt som varit i Sydsvenskan, senast kompisen Ulf Öfverberg som skriver (och på slutet finns länkar till de tidigare inläggen, bland annat av Alexander och Birgitta Ohlsson). Min artikel i Nu ser ut så här:

Till paternalismens försvar

Carin Jämtins inlägg i DN om vinst i skolan har blivit en tändande gnista för en ideologisk debatt inom socialdemokratin. Som bränsle finns ett antal nyutkomna debattböcker som vill dra partiet i olika riktningar. Nu flammar det rejält bland traditionalister och förnyare, vänster och höger. Inläggen spänner från smutsigt krypskytte till välskrivna uppsatser, från historisk-ideologiska exposéer till konkreta politiska förslag.

Det är väl bra om Sveriges största parti landar i mer genomtänkta ståndpunkter i en del frågor – även om det förstås gör nästa års val till en tuffare match. Det skulle inte skada om vi folkpartister inspirerades. Debattsidorna i tidningen NU fylls av viktiga frågor, men sällan kopplade till en övergripande ideologisk tanke.

Alexander Bard har skämtsamt kallat sig partiets chefsideolog – det är ju ingen annan som har tagit på sig jobbet. Nu ligger det i ett liberalt partis natur att vi inte är dogmatiska, så tjänsten får nog förbli vakant. Men den gode Alexander pekar ändå på en svag punkt. FP:s förslag och retorik kan ibland spreta lite hit och dit, utan att väljarna eller ens vi själva riktigt förstår hur det hänger ihop.

Nätverket Liberati, som Alexander Bard har startat, består av en samling drivna och smarta liberaler som säkert kommer att synas i partiet en hel del framöver. En vitamininjektion. Men det gör det ännu mer angeläget att diskutera ideologi, eftersom Bard och medgrundaren Jan Söderqvist använder nätverket för att torgföra ”den pragmatiska liberalismen”, eller mer korrekt ”den pragmatistiska liberalismen”.

Ett par citat som säger något om den ideologin: ”Vi tror inte heller att staten kan stå för svaren och visionerna med en aldrig så välmenande socialpolitik i det allt komplexare och snabbföränderliga informationssamhället.” Och ”Sexarbetarna och drogbrukarna vill själva bestämma över sina egna öden, de vet själva vad som är bäst för dem. […] Principen om självbestämmande måste gå före allting annat, annars kommer vi aldrig till rätta med den småborgerliga fascismen hos vårt samhälles alla självutnämnda besserwissrar.”

Bland yngre folkpartister och LUF:are tycker jag mig ana en rejäl dragning åt nyliberalism och libertarianism. Röster som lockar från det hållet har varit bra på att göra sig hörda. Tidningen NEO och inflytelserika bloggare som Johan Norberg kombinerar skickligt dagsaktuella kommentarer med en tydlig ideologisk linje. (Förslag till artikelrubrik: ”Familjen Nerbrandt-Norberg hotar socialliberalismen”.) Ett generationsskifte i partiet kan leda till en kraftig kursomläggning.

Det är dags att vi paternalister slipar argumenten. Vi som ser att självbestämmande inte är så enkelt när människan rymmer motstridiga viljor. Vi som förstår att människan kan vilja sig själv illa. Att hon kan fastna i beteenden som samtidigt framstår som vansinniga för henne. Vi som vill ha ett samhälle där det är lätt att hitta vägar att växa, och svårt att gå vilse.

Fram med argumenten för Systembolaget! För sexköpslagen! För obligatoriska socialförsäkringar!

Heja paternalismen!

Fler chanser – oavsett höjden på husen…

Inom Folkpartiet pågår en diskussion om hur höga hus vi bör tillåta i Stockholm. Partiet har motsatt sig en del tänkta höghus, till exempel mitt emot centralen. Besynnerligt, tycker jag, eftersom flera av stadens högsta hus finns i närheten kan det knappast ändra stadens profil något att tala om.

Men jag tänker inte skriva några engagerade inlägg om det. Frågan är så enkel och konkret att diskutera så folk tappar allt sinne för proportioner. Det viktigaste för Stockholms framtid är inte höjden på ett hus på Vasagatan, utan att vi har en bra skola, en bra arbetsmarknad, bra insatser för intagration etc – sånt som gör att alla får många chanser att förverkliga sina drömmar. Tyvärr sker husdiskussionen på bekostnad av de frågorna.

Detta skriver jag om i senaste numret av medlemstidningen Stockholmsliberalen. Och har turen att tidningen i övrigt är fylld av inlägg om just höjden på hus i innerstaden…

Mer om vinst i välfärden

Idag fick jag in en insändare om vinst i välfärden i Mitt i Södermalm (länken går till tidningen i något pdf-liknande format, jag klipper in artikeln nedan). Roligt, den når väl sisådär 100 000 människor (även om jag inte vet hur många som läser insändarsidan). I mitt tidigare blogginlägg fanns en del om nationalekonomisk teori kring det hela, men det hade nog blivit lite överkurs i en kort insändare.

Roligt nog tog en kollega som också bloggar upp tråden från mitt förra blogginlägg, om att sossarna har velat driva lite allt möjligt utan vinst, t.ex. apotek (så blev det ju) och läkemedelsindustrin (så blev det inte). Han hittade en spännande artikel om det som han länkade till. Utan att notera att artikeln var skriven av mig, för en massa år sedan. Rundgång på internet, mycket charmigt.

Artikeln i Mitt i:

Bra skolor får gärna gå med vinst

Sofia, Distra, Europaskolan, Fria Maria, Katarina södra och norra – det finns massor av skolor att välja mellan för oss som har barn på Södermalm. Det är jag väldigt glad för. Barn har olika behov, och vi föräldrar har olika idéer om hur vi tycker att skolan ska fungera.

En del av skolorna drivs som aktiebolag och ägarna kan ta ut vinst. Bra! Vinsten tar förstås bort en del resurser från verksamheten. Men om det inte gick att ta ut vinst skulle flera av skolorna aldrig ha startats. Och tack vare vinsten växer en del skolor till kedjor, där ett arbetssätt som fungerat bra sprids till flera platser i staden och landet. Precis som produktion av mat, kläder och annat livsnödvändigt fungerar.

Utan aktiebolag och vinst hade Sverige varit ett u-land. Så när Carin Jämtin, Socialdemokraternas ledare i Stockholm, nu vill förbjuda att skattepengar går till vinst blir det obegripligt. Varifrån ska vi få läkemedel till vården, bilar till polisen och tåg till tunnelbanan?

Självklart ska vi se upp om någon försöker lura till sig skattepengar genom att hålla låg kvalitet. Därför kontrollerar SL sina tåg, och alliansregeringen inför en stark skolinspektion.

En bra, skattefinansierad skola ger alla chansen att ta makten över sitt eget liv, oavsett bakgrund. Om friskolorna på Söder bidrar till det genom att drivas med hög kvalitet och effektivitet får mina skattepengar gärna hamna i ägarnas fickor.

Röta i rättsapparaten

Journalister har för vana att pressa politiker på om de ska lägga mer pengar på områden med brister, och politikerna brukar inte vara sena att haka på. Annars ser det ju ut som att de inte bryr sig. Rättsväsendet är ett område där det diskuteras pengar en del just nu.

Själv förhåller jag mig skeptisk till att mer pengar till ett system som fungerar dåligt alltid är lösningen. Först kanske man ska rensa upp bland det som inte funkar. Kammaråklagare Rolf Hillegren vid City åklagarkammare i Stockholm ger mig vatten på min kvarn:

– När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse.

Extremt svåra avvägningar

Regeringen har föreslagit en lag som ger möjlighet att tvångsvårda gravida kvinnor som dricker på ett sätt som kan skada fostret. Jag har varit med och drivit på för detta i egenskap av Folkpartiets samordnare i socialpolitiska frågor, men eftersom jag har varit tjänstledig en tid för att jobba med jämställdhet och vara pappaledig har jag inte läst det färdiga förslaget.

JO sågar tydligen förslaget, och likadant gör en del andra remissinstanser, bl.a. för att det saknas ingående resonemang om avvägningen mellan självbestämmande, integritet och det blivande barnets välgång.

Jag tycker själv att det är en extremt svår avvägning. En del drar paralleller till aborträtten och säger att det är fel att ge foster rättigheter. Då missar man poängen helt: ett foster som aborteras lider inte av det, en människa som får leva hela sitt liv med skador av mammans alkoholkonsumtion får det rätt besvärligt. Problemet är i stället, som en del remissinstanser skriver, att lagen riskerar att skrämma bort kvinnor i riskzonen från mödravården. Då har vi skjutit oss i foten.

Samtidigt skriver vännerna i Liberati om sprutbyte i DN. Det är värt att notera att Alexander, Amanda, Seved och Erik står för partilinjen. Birgitta Rydberg har reserverat sig när frågan har varit uppe i olika sammanhang, men landsmötet har varit glasklart för utbyte och riksdagsmotioner etc har följt den linjen.

Här tycker jag att avvägningen är mycket lättare. Debattartikeln innehåller en bra genomgång av argumenten för utbyte. Argumenten emot är huvudsakligen två: att det legitimerar narkotikabruk och att det är ineffektivt. Det första är förstås rent nonsens, det finns ingen som börjar (eller fortsätter) med heroin för att det går att få tag på sprutor. Det andra är klurigare, det har varit svårt att visa en tydlig minskning av smittspridning med sprutbyte. Det här är inget område där man gör några välkomntrollerade jättestudier, som på läkemedelsområdet. Så den osäkerheten får vi leva med, men allt annat lika verkar det ju mycket troligt att den som använder rena sprutor har mindre risk att smittas av hiv och hepatit.

Kom med och hjälp till med psykiatrin

DN följer upp gårdagens debattartikel med lite skåpmat, baserat på en kritisk rapport från Riksrevisionen från juni. Eftersom jag själv har varit med och utformat de satsningar som pågår påpekar jag gärna att rapporten huvudsakligen handlar om den förra regeringens satsningar.

I DN framstår det som att problemet är att regeringen öronmärker pengar i för liten utsträckning. Snarare är öronmärkningar ett av problemen. Som Riksrevisionen konstaterar har en hel del psykiatripengar gått till projekt som landstingen ändå hade tänkt genomföra, eller till verksamhet som inte blir en naturlig del i helheten. Bättre då att ge pengarna utifrån förutsättningen att landstingen genomför vissa typer av förbättringar eller når vissa mål. Exakt hur mycket pengar de använder, och om det är just de statliga pengarna som går åt, är ju oväsentligt för patienterna. Göran Hägglund förklarar det i artikeln, men journalisten förstod inte skillnaden.

Riksrevisionens förslag är att staten håller sig till att lägga pengar på statliga åtaganden, som forskning och utbildning. Det är väl klokt i teorin (och de nya satsningarna innehåller en hel del sådant). Men i realiteten skulle varken vanliga väljare eller de som jobbar och styr i kommuner och landsting acceptera det. Alla har förväntningar på att socialministern ska ordna problemen i sjukvården – ett av flera goda argument för att avskaffa landstingen, men det får nog betraktas som en icke-fråga efter Ansvarsutredningen.

Alla som är intresserade av de här frågorna borde gå med i den Facebookgrupp för bättre psykiatri som jag startade igår. Det har redan gått med en hel del folk, och trevligt nog många  jag inte känner. Det här är internets stora styrka och en viktig del i hur politiken ser ut i framtiden: människor i olika delar av landet som aldrig har träffats kan enkelt organisera något ihop. En första idé till ett seminarium börjar formas också, vi får se vad det blir.

Och så ska jag lägga ut fakta, förslag och länkar till bra rapporter på den wiki jag också startade igår. Alla är välkomna att bidra! Ett superenkelt sätt att samla allt som annars försvinner i diskussionsgrupper.

Läs och gör en insats för bättre psykiatri!

Jag har jobbat med psykiatrifrågor till och från under mina sex år i politiken. Den första större saken jag skrev för partiet handlade om psykiatri, i ljuset av de tragiska händelserna våren-sommaren 2003. Järnrörsmannen i Åkeshov, mannen som mejade ner folk med bil i Gamla stan. Sedan kom mordet på Anna Lindh, följt av ett ”copy-cat”-mord dagen efter, en tragiskt sjuk människa som knivhögg en femåring till döds.

Debatten som följde ledde till att den dåvarande regeringen tillsatte psykiatrisamordnaren Anders Milton, som tog fram en rejäl översikt av läget i vård och omsorg för personer med psykiska problem, och förslag till förbättringar. Läget var uselt, minst sagt, och det har tyvärr inte blivit mycket bättre, även om en del åtgärder har startat.

Sedan har frågorna hamnat lite i skymundan, kan jag känna. Men med utgångspunkt i dagens DN debatt hoppas jag att ett brett intresse kan vakna igen. Därför har jag startat en Facebookgrupp för alla som vill bidra genom att ordna seminarier, möten och manifestationer. Och en wiki, där alla som vill kan lägga till personliga berättelser, fakta, statistik och förslag på lösningar. Jag hoppas att många ska komma med. Det här är ingen folkpartistisk organisation, alla är lika välkomna. Jag ser inga problem med att det finns helt motsatta åsikter på wikin – alla får ta till sig det de tycker är bra, och bidra med det de kan.

Debila Hakelius-wannabes

Konstfack får inte längre några sponsorer, och tolkar det som en reaktion på Odell-historien. Kan också vara lågkonjunkturen, förstås.

Jag tycker det visar på problemet med att blanda offentliga och privata pengar i kulturen. Om det ska vara någon poäng med att ge skattepengar till kultur ska det rimligtvis vara till sånt som inte kan leva på kommersiella villkor, och till en fri utbildning av kulturskapare. Om samma museer och lärosäten som ska stå för den fria konsten ska tänka kommersiellt så kan det lika gärna vara. Då blir det som SVT – existensberättigandet är att de ska göra sånt som de kommersiell kanalerna inte gör, men alla som jobbar där är besatta av tittarsiffror och av att fånga just de målgrupper som reklamköparna vill nå. Eller stödet till svensk film, där rejäla summor går till Göta Kanal 2.

Och vad trist det är att så många kommentarer i ämnet kommer från tråkiga konservativa (som sällan vill kännas vid att de är konservativa). En av poängerna med en konsthögskola, och för den delen alla högskolor, är ju att de ska vara fria och sticka hål på etablerade dumheter. Det görs mycket skräp inom konsten, men Odells verk hörde knappast till bottenskiktet. Hon hade en poäng med det hon gjorde, även om genomförandet var ogenomtänkt. Vill vi ha lärosäten där ingen vågar sticka ut och göra dumheter så kommer vi få ett samhälle därefter.

Nu börjar mp bli regeringsfäiga

Jag hörde någon som tyckte att det var typiskt miljöpartister att inte ha koll på hur saker ska funka. Jag tycker tvärtom att det är otypiskt att stötta kapitalister på det här sättet med tanke på MP:s idealistiska bakgrund. Men en välvillig tolkning skulle ju kunna vara att den före detta landshövdingen visar att även Miljöpartiet kan förstå det här med att man måste vara lite flexibel för att få saker gjorda.

Länkat: DN SvD

Det där ”livet”, vad är det?

Åkte förbi Folkoperan med 66:an idag. Noterade deras affisch för Bizets ”Pärlfiskarna”. Tänkte att så är livet. Ett fåfängt sökande efter dumheter.

Men jag var ju ändå på väg hem från Långholmens strand. Så jag kom på att man lika gärna kan tolka det som att livet är nakna människor på en solig strand. Genast mycket bättre.