Jämtin vill förbjuda Alvedon och polisbilar

Carin Jämtin hetsar mot kapitalister i välfärden, Veronica Palm hakar på. Får gärna bli sossarnas stora grej i valet, för min del.

Fascinerande nog skriver Jämtin att inga skattepengar alls ska gå till vinst, hon begränsar sig inte till just tjänster. Så det blir inga läkemedel, polisbilar, tunnelbanetåg… Eller så skulle allt tillverkas i offentlig regi! Känns som 1970. Och hon har ju rätt i att det inte finns någon principiell skillnad mellan varu- och tjänsteproduktion. Det är väl slutsatsen som är lite ogenomtänkt.

En gång i tiden hade bara rika människor möjlighet att söka privat vård, sätta barnen i privat skola etc. Nu kan alla det, tack vare valfrihetsreformer. Jämtin vill tillbaks till det gamla, med färre möjligheter för de med mindre pengar. Hon vill inte heller ge alla möjligheten att starta skolor. Det är klart att det finns eldsjälar som kan lägga ner den enorma energi och all den tid som krävs. Men det händer betydligt mer om man släpper in aktiebolag med möjlighet till vinst – en av de ingredienser som gjorde att Sverige gick från fattighus till ett av världens rikaste länder 1842-1930.

En bra, skattefinansierad skola ger alla chansen att ta makten över sitt eget liv, oavsett bakgrund. Om friskolorna bidrar till det genom att drivas med hög kvalitet och effektivitet får mina skattepengar gärna hamna i ägarnas fickor. Självklart ska det vara kontroll på att de inte fuskar till sig pengar genom att snåla in på kvaliteten, det är bland annat därför regeringen inför nationella prov och en rejäl skolinspektion.

Det finns en läsvärd artikel av Henrik Jordahl om privat produktion av skattefinansierade tjänster i Ekonomisk debatt. Min sammanfattande slutsats är att

• om politikerna kan ha kontroll på kvaliteten och även brukaren kan bilda sig en uppfattning (t.ex. för att det är en tjänst eller vara man konsumerar under lång tid eller flera gånger) så är kundval bra.
• om politikerna kan ha kontroll på kvaliteten men det är svårt för brukaren att bilda sig en uppfattning (sällanköpsvaror/-tjänster, väldigt tekniskt/medicinskt avancerad verksamhet) så är upphandling bra.
• om politikerna inte kan ha kontroll på kvaliteten så bör det utföras utan vinstintresse. Helst inte utföras alls, om det går att undvika…

Stora beslut som frihetsberövande (rättsväsendet), att skjuta eller inte skjuta (försvaret) och omhändertagande av barn är nog bra att behålla i offentlig regi av förtroendeskäl. Här får det inte ens finnas en misstanke om att vinstintresset gått före kvaliteten. Fast man kan notera att USA har lagt ut en stor del av Irakkriget på entreprenad. Hur bra det går med kriget kan man ju diskutera, men det är kanske inte främst Blackwater man ska skylla på.

Alliansen minskar klyftor mellan män och kvinnor!

Vi ska nog vara glada att Lars Ohly inte är Sveriges finansminister. Tillsammans med partikamraten Ulla Andersson hävdar han på DN debatt att alliansens skattepolitik ökat inkomstklyftorna mellan män och kvinnor. Men, min klipske kollega (kollega både i arbetet och i bloggosfären) Den hälsosamme ekonomisten såg snabbt att de inte har klarat av matematiken ordentligt. Det är sant att inkomstskillnaderna i kronor räknat har ökat – men det säger inget om förhållandet mellan män och kvinnor. Om t.ex. alla fick dubbelt så hög lön skulle förstås klyftan i kronor också fördubblas, men förhållandet skulle vara detsamma. Det är ju det som är intressant i sammanhanget.

Skattesänkningarna har gått en aning mer till män än till kvinnor, men det intressanta är att de är JÄMNARE fördelade än inkomsterna. Så resultatet blir att förhållandet mellan mäns och kvinnors löner jämnas ut! Vi tackar förstås Vänsterpartiet och RUT för den uträkningen.

Sedan bör ett parti som kallar sig feministiskt fundera över om det verkligen är så att kvinnor är tvungna att arbeta med lågavlönade yrken och män med mer högavlönade. Jag hoppas och tror att vi går i en riktning där färre kommer att låta sig begränsas av könsstereotyper i sina yrkesval. Då minskar klyftorna. Lägre skatt på arbete skyndar på den processen, eftersom det blir större anledning att välja yrke utifrån lön i stället för tradition.

Jag är inte mycket för kvotering, och det är inte viktigt för mig att det blir exakt 50-50 överallt i samhället. Men jag tycker att det är uppenbart att många begränsar sina liv på grund av könsstereotypa föreställningar hos omgivningen (inbillade såväl som verkliga). Det bör politiken försöka motverka (i alla fall inte medverka till, som man nog kan hävda att både förskola och skola gör idag). Vänsterpartiets politik skulle täcka över grundproblemet med fördelningspolitiska fikonlöv. Då minskar incitamenten för kvinnor att göra karriär, och könsrollerna konserveras.

UNT skriver också bra om detta.

Tveksamt om SD kommer in

Sverigedemokraterna ligger tråkigt nog över 4-procentsspärren i Aftonbladets senaste opinionsundersökning. (Så även Piratpartiet.) Jag har ändå lite svårt att tro att de kommer in i slutänden. När det väl närmar sig val kommer de vanliga partierna igång med utspelsmaskineriet, och får massor av uppmärksamhet i medierna.

Under sommaren har jag tagit mig an ett par klassiker, Leo Tolstoys Anna Karenina och Lars von Triers Riket. Den sistnämnda handlar rätt mycket om skillnader – eller inbillade skillnader – mellan danskar och svenskar. Intressant nog skildrade genom en skånsk karaktär, Ernst-Hugo Järegårds fantastiska Stig Helmer. Intressant eftersom Skåne mer än 300 år efter anslutningen till Sverige tydligt framstår som den felande länken mellan de två länderna.

Skåningar ser sig gärna som avslappnade livsnjutare och matvrak jämfört med tråkiga rikssvenskar, medan danskarna tänker likadant om, och tycker att skåningar är som vilka svenskar som helst. I Danmark är det helt normalt att etablerade medier skyller allt möjligt på invandringen, i Sverige är det inte så. Men Skånska Dagbladet utgör ett undantag, som jag pekade på härom dagen, och SD:s väljarstöd är starkast i Skåne. Här var också nazismen starkast under 30-talet.

DN (och SvD) spekulerar i att SD skulle kunna komma in genom att få mer än 12 procent i någon valkrets i Skåne. Med tanke på att det skulle krävas 4 procentenheter till verkar det rätt långsökt. Det får i alla fall Expressens ledarsida att fundera över vad det är för fel på skåningar egentligen. De flesta skåningar är förstås som vilka svenskar som helst (eller snarare lika olika sinsemellan som vilka svenskar som helst), men visst finns här ett problem att fundera över.

Jonas Morian skriver bra om detta både på sin blogg och på Makthavare.

Varning! De kommer söderifrån!

Skånska Dagbladet hade för några månader sedan en ledare om horderna som väller in från söder och öster och håller på att förstöra vårt svenska samhälle. Den hittar jag inte på nätet, men nu kom det en ny, bara någon nyans mer subtil. (Upphittat via Sydsvenskan.)

Är det något söderifrån som jag är orolig för så är det vissa åsikter. För säkerhets skull lägger jag till ett klassiskt alibi: flera av mina bästa vänner är skåningar!

En trevlig motbild hittade jag i Reason, via Johan Norberg.

Lögner på DN kultur om Björklunds politik

Jag vet att jag inte borde läsa DN:s kultursidor, det finns tusen andra saker som är bättre att använda min tid till. I dag skriver i alla fall Sverker Sörlin om Jan Björklunds skolpolitik. Han driver två teser: politiken leder till ökade klyftor i stället för ökad kunskap, och Jan Björklund har ingen idé om vad kunskap ska vara bra till, FP bryr sig inte längre om social utjämning. Några citat:

Den enda röda tråd jag kan uppfatta i Björklunds politik är ökad segregering, och det rimmar illa med vad vi vet om de bästa skolsystemen i Finland och Sydkorea.

Björklund talar aldrig om social rörlighet, som liberaler en gång gjorde.

Den som verkligen vill ha mer kunskap i skolan låter inte alla utvecklas i den takt som ”passar dem bäst”. Den takten är alldeles för låg. Den pedagog som vill främja verklig kunskap brinner i stället för att var och en skall nå randen av sin förmåga. Ges största möjliga livschanser.

En snabb koll av fakta: regeringen har gjort några rejäla reformer av grundskolan och har satsat rätt mycket pengar. En av de viktigaste reformerna är tidig kunskapskontroll, det har Sverker Sörlin fattat. Men han har inte fattat poängen: genom kunskapskontroll kan man tidigt se vilka elever som behöver mer stöd. Och staten skjuter till pengar för att fortbilda lärarna och för att skolorna ska kunna ge mer stöd, i de allra viktigaste färdigheterna: läsa, skriva, räkna. Kan det bli bättre för att utjämna chanserna i livet? Någon segregation av elever efter de obligatoriska proven i trean eller sexan är det självklart inte fråga om. När man börjar gymnasiet får man välja olika linjer, fram till dess hålls eleverna ihop. Som det alltid har varit, knappast någon sorteringsskola.

Och hur är det med visionen, saknar Björklund en idé om social utjämning? Den som känner till hans personliga bakgrund har lite svårt att tro det. Några citat från Almedalstalet:

Om man brinner för lika möjligheter trots olika bakgrund, då är utbildningen nyckeln. Vi drivs av en enkel men kontroversiell princip. Jämlikhet är inte att alla nittonåringar som lämnar gymnasiet efter tolv år i skolan kan exakt lika mycket, eller lika lite. Jämlikhet är att alla skolelever ska få de bästa möjliga förutsättningarna att utvecklas så långt de kan, utifrån sina individuella förutsättningar.

Exakt samma budskap som Sörlins slutkläm.

Mot de konservativa har liberaler i århundraden fått ta striden att friheten ska delas av alla. Det är en nyliberal myt att ett samhälle fullständigt fritt från politiska beslut skulle leda till största möjliga lycka för alla. En bra skola för alla är till exempel grunden för att också de mindre lyckligt lottade ska kunna. En bra skola för alla kräver åtaganden från samhället. En bra skola kompenserar för sämre förutsättningar i hemmet.

Den enskilt viktigaste förändringen i den nya skollag som jag presenterade för ett par veckor sedan är att elever med svårigheter får rätt till extra stöd, och att föräldrar kan överklaga om de är missnöjda med stödet.

Sverker Sörlin ägnar sig åt ”Straw man”-retorik, han bygger upp en motståndare som inte finns för att vinna en diskussion. Hur svårt hade det varit att ta en snabb titt på de reformer som faktiskt gjorts och vad Björklund egentligen säger? Eller att låta bli att skriva om skolpolitik om Sörlin inte orkar läsa på?

Kan vi inte göra oss av med båda?

Gamla LUF-kompisen Paulina skriver i Svenskan att Lars Ohly borde gnälla på LAS i stället för monarkin, om han tycker att det är viktigt att avskaffa previlegier. Själv tycker jag inte att det ena utesluter det andra.

Om vi vill se ett samhälle där människor håller sitt öde i sina egna händer så är turordningsreglerna i LAS förstås inte helt lyckade. Samtidigt har jag svårt att se någon viktigare symbolfråga för meritokratin än att göra det högsta ämbetet i landet tillgängligt för alla. Och symbolfrågor är inte fy skam. Tänk om en stor del av landets befolkning faktiskt drogs in i en diskussion om vad det innebär att den som är mest kompetent bör få ett jobb, även om det innebär att någon annan känner sig överkörd.

SOM-institutets mätningar (se sid 8 här) visar att svenska folkets förtroende för kungahuset har sjunkit rejält de senaste 15 åren. Och då hinner väl folk reflektera några sekunder över varje fråga i mätningen. Om vi utlyste en folkomröstning skulle vi få en rejäl debatt, och hovreportrarnas vidriga slisk i tidningarna skulle vägas upp av mer nyanserade skriverier.

Jag tror att vi blir av med monarkin under min livstid. Det gläder mig. Och en reformering av turordningsreglerna ska nog också hinnas med.

Trevligt att ta ett glas, trevligare om folk arbetar

En anledning (av flera) till att jag är förtjust i punktskatt på alkohol är att det blir en inkomst till statskassan, som gör att skatter på arbete kan bli lägre. Observera ”kan” bli lägre, det hänger ju på att vi har en regering som vill ha lägre skatter på arbete, och det har vi nu. Så det är ytterligare en sak som är bra med Hägglunds förslag om höjd alkoholskatt (förutom det uppenbara, att vi skulle få mindre alkoholproblem).

Men som en massa bedömare påpekar har vi en del införsel från länder med billigare alkohol. Det verkar inte vara lika mycket problem som innan, en del av införseln kan ha berott på nyhetens behag. Och det kan också finnas anledning att fundera över vilken införsel vi ska vara oroliga över. Det stora problemet tycker jag är försäljningen till underåriga, och det visar ”Växjömodellen” för polisarbete att det går att få bukt med i stor utsträckning. Dessutom skulle tullen kunna få utökade möjligheter att kontrollera smugglare, och lagstiftningen skulle kunna ha en skarpare tolkning av EU:s indikativa nivåer (det finns det andra länder som har). Idag kommer smugglare undan genom att säga att de har köpt alkoholen till en stor fest, och då gäller inte de indikativa nivåerna enligt svenska domstolar.

Så visst finns det anledning att vara skeptisk till höjd alkoholskatt rakt av. Men om vi vidtar en del åtgärder mot införseln först så är det inte alls någon dum idé.

Konservatism lika illa som socialism

Idag är det kd:s dag i Almedalen. För att fira det får Roland Poirer Martinsson gästskriva på makthavarnas gruppblogg DN debatt. Han menar att det finns ett underlag för ett stort konservativt parti i Sverige. Johan Ingerö har ju drivit samma tes länge. Johan Norberg ger inte mycket för tanken, i alla fall inte med det underlag Poirer Martinsson har.

Själv lutar jag åt Johan Norbergs slutsats – lite halvkonservativa drag finns i nästan alla partierna, så det ska mycket till för att muta in en nisch här. Och framför allt är jag väldigt glad att konservatismen är hemlös i Sverige. Det har diskuterats (bland annat av Peter Santesson-Wilson) om det är politiker som driver värderingsskiften eller tvärtom. Jag tror på båda delarna. Ett tydligare konservativt kd, som plötsligt får fart i opinionen (på grund av någon enskild fråga där de hamnar rätt, eller någon sympatisk toppkandidat) skulle kunna leda till att fler får upp ögonen för konservativa idéer. Och eftersom de är väldigt stora i resten av EU och på andra sidan Atlanten finns det tyvärr en hel del att se.

Liberaler verkar ibland glömma bort att konservatismen finns, vi engagerar oss bara mot socialism. För att få ihop en majoritet i riksdagen måste vi jobba ihop med konservativa. Men för den sakens skull ska vi inte glömma att liberalismen startade som en vänsterrörelse, och att kampen lång ifrån är vunnen mot xenofobi, nationalism, homofobi, misogyni etc.

Mer om Kd i Almedalen och konservatismens potential:

AB-debatt Charlie Weimer DN2 DN3 SvD AB Expressen1 Expressen2