1000 chanser

Du ska ha tusen chanser att utforska och förverkliga dina drömmar

Några funderingar om Pikettys Kapitalet

Bläddrar för andra gången igenom Jesper Roines sammanfattning av och kommentar till Pikettys ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet”. Några reflektioner, kanske mest för min egen skull:

1. Det är viktigt att understryka att även om kapitalet jämfört med de totala inkomsterna har växt de senaste årtiondena, så har inte fördelningen blivit särskilt mycket skevare. Ägarandelen för den översta eller de tio översta procenten har inte dragit iväg. Detta innebär förstås ändå att de äger mer jämfört med inkomsterna, men det är ju frågan om det är en så intressant jämförelse. De kontrollerar inte en större del av tillgångarna, och därmed bör inte den ärvda makten (över det privata näringslivet) bli större. Vilket är en intressant faktor att titta på om man gillar demokrati och meritokrati. (Fast ska man veta det med någon större noggrannhet skulle man behöva titta just på den delen av ägande – det kan ju vara så att en bred, övre medelklass äger fastigheter som stiger i värde samtidigt som ett toppskikt styr allt mer av näringslivet. Jag har ingen anledning att tro det, men det skulle vara förenligt med den här statistiken.)

2. Jag blir osäker på om Per Krusells kritik är så avgörande som jag tyckte för ett par veckor sedan. I korthet: Pikettys prognos är att vi är på väg mot att kapitalet är kanske 8 gånger större än inkomsterna. Krusell pekar på att när kapitalet växer, så bör sparandet sjunka. Därmed drar det inte iväg så mycket. Helt rimligt, men det gör nog inte så stor skillnad. Det kanske planar ut på 7 gånger inkomsterna i stället, det ändrar ju inte så mycket principiellt. (Även om man kan tycka att Piketty har uttryckt sig slarvigt om detta.)

3. Är det i grunden rimligt att göra jämförelser mellan kapital och inkomster, som är en viktig del av Pikettys resonemang? Inkomsterna består av utbetalade löner (och motsvaras i stort sett av produktion och konsumtion under året). Kapital består av företag, obligationer, pengar på banken, fastigheter etc. Konsumtionen (som nog är det verkligt intressanta slutresultatet av inkomsterna) ser väldigt olika ut när man jämför över långa tidsperioder, och förmögenheterna ser också mycket olika ut (mycket större andel av förmögenheterna var jordbruksmark för 150 år sedan). När Piketty säger att relationen mellan kapital och inkomster är på väg mot att bli samma som för 150 år sedan, så är jag inte säker på vad det betyder, eller om det betyder något meningsfullt alls.

4. Det jag funderat mest på är hur Pikettys bok passar in i den kritik av fördelningsmått som finns på flera håll. Om vi i dag har tillgång till några väldigt viktiga och värdefulla saker till priser som inte syns så mycket i beräkningarna – billig tillgång till all världens kulturutbud, extremt billiga resor, nästan gratis sjukvård, skola och högre utbildning för alla etc. – så är frågan om inkomstfördelningen är ett bra mått på något. Det som händer när en elit tjänar mer är att de kan konsumera mer av en massa skräp – lyxyachter eller så. Men de kan inte få särskilt mycket mer av något som är verkligt viktigt. Mina barn kan få ungefär lika bra utbildning som Wallenbergarna, de kommer leva ungefär lika långa och friska liv, de har hyfsade möjligheter att nå nästan vilka positioner som helst i samhället (utom just att styra över Wallenbergarnas företag då).

Piketty hade tjänat mycket på att fundera över vad som är problematiskt när det gäller fördelning och arv och titta på hur just de delarna utvecklas. Nu ger han mig en massa svar på frågor jag inte ställer, och lämnar mig i okunskap om det jag menar är verkligt viktigt. Men om inte han har gjort det, får väl vi andra göra det.

26 juli 2014 Posted by | Allmänpolitik | Lämna en kommentar

Vimsiga resonemang om BNP och miljö

Andreas Carlgren, Klas Eklund, och Johan Rockström skriver idag på DN debatt om tillväxt och miljö. Tyvärr har de fastnat i en retorik som gör att de inte ser att de säger emot sig själva och bortser från en rad fakta.

Först klagar författarna på att ”BNP-måttet härrör från en tid då produktionen mättes i ton och hektoliter”. Det är sant och produktionen har förstås ändrats mycket sedan dess. Men bara några stycken senare är de själva fast i samma tidsanda när de skriver att ökning av BNP leder till ”enorma ökningar av resursanvändning, avfall och utsläpp. Antalet gigaton växthusgaser, miljoner ton kvicksilver, fosfor, kväve, antal hektar nedhuggen skog måste växa enormt för att åtta- eller tiodubbla jordens produktion. Vi kommer att hugga ned många, många kvadratmil skog, asfaltera stora landområden, borra efter mer olja, bryta mer kol, dämma upp fler floder, och så vidare – det vill säga påverka biosfären ännu mycket mer än i dag.” Vilket förstås är rent nonsens. Sverige har haft en stark tillväxt de senaste 20 åren, och har samtidigt minskat koldioxidutsläppen. Visst hugger vi ner skog, men vi planterar lika mycket eller mer. Vi har fler och större skyddade områden än någonsin. Och så vidare.

Det här är inget unikt för Sverige. I Kina ökar utsläppen inte alls lika snabbt som BNP längre. Brasilien har lyckats bromsa avskogningen samtidigt som tillväxten tagit fart. Exemplen är många.

BNP är inte ett mått på hur mycket naturresurser vi förbrukar, utan bara en summering av de varor och tjänster som produceras. Tjänster förbrukar sällan särskilt mycket naturresurser och vi blir allt bättre på att hålla tillbaks miljöeffekterna av varuproduktion. BNP-tillväxten ska också inkludera kvalitetsökningar. Det är svårt i realiteten, men själva principen innebär att det inte alls behövs någon ökad produktion för att BNP ska öka, det räcker att produkterna blir bättre.

Jag menar (och många andra, till exempel Brynjolfsson/McAfee i ”The Second Machine Age”) att kvalitetshöjningarna underskattas ordentligt idag. Vi har tillgång till kultur, nyheter, underhållning och tjänster mycket billigt via nätet idag, på ett sätt som inte är lätt att jämföra med situationen för 20 år sedan, och därmed missar vi hur mycket bättre vi har fått det. I så fall är inte tillväxten överskattad, som författarna tror, utan underskattad.

Sedan är det sant att BNP-måttet ibland används helt felaktigt. Den reala tillväxten, alltså BNP-jämförelser där priser justeras för att kompensera för inflationen, blir bara nonsens när vi mäter över längre tidsperioder som decennier, dels för att vi har svårt att beräkna kvalitetsutvecklingen (som är stor över längre perioder), dels för att innehållet i produktionen ändras så mycket, vi jämför helt enkelt äpplen med päron. Men huvudfunktionen med BNP-tillväxt är att följa hur konjunkturen utvecklas, vilket i sin tur är avgörande för finans- och penningpolitiska beslut. Om vi vill se hur ekonomin mår just nu så är BNP-tillväxten ett bra mått, och att inkludera naturresurser i måttet skulle inte hjälpa beslutsfattandet.

Sedan slår författarna in öppna dörrar när de skriver ”Framför allt borde målen för den ekonomiska politiken gälla det man faktiskt siktar på: folkhälsa, medellivslängd, inkomster, sysselsättning, sparande, budgetsaldo, bankstabilitet och vad det nu kan vara.” Har någon av dem bläddrat i en budgetproposition någon gång? (Rimligen har i alla fall två av dem gjort det.) Den är fylld av olika mått, bland annat just sådana som de efterlyser. Ingenstans har jag sett att det överordnade målet för den ekonomiska politiken skulle vara BNP-tillväxt. Tvärtom står det i den senaste budgetpropositionen: ”Regeringens främsta mål är full sysselsättning.”

Sedan pågår det arbete runt om i världen med att ta fram nya mått. Men, som jag för några år sedan skrev om den rapport som togs fram åt franska regeringen blir resultatet en rad kompletterande mått, inte ett sammanhållet mått som kan ersätta BNP.

Visst kan, och bör, ekonomisk tillväxt över långa perioder mätas på andra sätt än som prisjusterad BNP-förändring. Men det gör vi ju också. Och Miljöpartiets stämmobeslut om att strunta i tillväxten handlar inte om teknikaliteter i BNP-måttet, utan om att vi ska jobba mycket mindre och sänka vår levnadsstandard. När det vi behöver är ökad produktion, både för att utrota fattigdom och ställa om till mer miljövänlig teknik.

06 juli 2014 Posted by | Ekonomi, Klimat | Lämna en kommentar

Tänk på vad du säger, för det blir vad du tänker

Jag är numera återkommande krönikör på ledarsidan i tidningen NU, folkpartisternas husorgan. I min första krönika har jag utgått från hur vi formas av våra handlingar och ord, och hur vi därför bör välja dem med omsorg – även när vi ska vinna val.

Min bild av hur psyket och särskilt medvetandet fungerar formades mycket på 1990-talet, när jag fastnade för området under min utbildning som molekylärbiolog. Jag valde att göra min magisteruppsats om vissa minnesprocesser på cellulär nivå, och blev kvar en termin till i den forskargruppen (i väntan på en forskartjänst som jag fick men hoppade av direkt). Jag tror fortfarande att Daniel Dennetts ”‎Consciousness Explained” och ett antal böcker av Oliver Sachs är mycket läsvärda om man vill förstå hur vi tänker.

29 juni 2014 Posted by | Allmänpolitik | Lämna en kommentar

Kan staten spendera mer pengar utan överskottsmål?

Lars Calmfors skrev en krönika på DN:s ledarsida häromdagen om överskottsmålet och effekterna av om det skulle ersättas med ett balansmål, till exempel. Utifrån de prognoser som gjorts av Finanspolitiska rådet (sid 163 ff.) menar han att effekten på sikt inte blir att staten får mer pengar att spendera. Jag håller inte med.

Kort förklaring av prognosen Calmfors använder: Antag att staten inte förändrar sitt innehav av aktier, vi tittar bara på räntebärande tillgångar. Till skillnad från aktier har de konstant nominellt värde, så de krymper hela tiden i förhållande till en växande BNP. Överskottsmålet innebär att staten skaffar fler räntebärande tillgångar vilket motverkar krympningen. Utvecklingen planar ut efter några decennier, när årliga nya tillgångar motsvarande en procent av BNP är lika stora som krympningen i förhållande till BNP. Med de antaganden som rådet gör, 4 procents tillväxt och 4 procents ränta, planar de räntebärande tillgångarna ut på 25 procent av BNP och ger då årliga inkomster till staten motsvarande 1 procent av BNP.

Om man skulle ersätta överskottsmålet med ett balansmål, dvs statens sparande ska gå jämnt ut över en konjunkturcykel, så går de räntebärande tillgångarna på lång sikt mot att bli försvinnande små jämfört med BNP. Ränteintäkterna försvinner och tar därmed bort effekten av det sänkta målet – staten får på sikt inte mer pengar att spendera årligen. Calmfors menar därför att frågan inte är hur mycket pengar staten ska spendera, utan hur stora tillgångar vi tycker att staten ska ha på lång sikt.

Min första kritik är att detta sker på mycket lång sikt. Det skulle ta många decennier innan ränteintäkterna blir försvinnande små, och därmed är det ändå meningsfullt att övergå till ett balansmål.

Min andra kritik är att antagandet att överskottsmålet bara ska användas till räntebärande tillgångar inte verkar rimligt. Statens utlåning, huvudsakligen till Riksbanken och CSN, har legat rätt länge kring 10 procent av BNP. Varför skulle den bli så mycket större i framtiden?  Om man i stället antar att i alla fall en del av överskotten går till att köpa värdepapper som stiger i värde ungefär lika snabbt som BNP, så får staten ständigt ökande tillgångar som andel av BNP. Vilket knappast kan vara en önskvärd utveckling.

Denna möjliga utveckling nämns även i Finanspolitiska rådets prognos (sid 176) men närmast i förbigående, och Calmfors nämner den inte alls.

15 juni 2014 Posted by | Allmänpolitik | Lämna en kommentar

Tar robotarna våra jobb?

Pingisspelare är kanske inte ett framtidsyrke

Pingisspelare är kanske inte ett framtidsyrke.

Under våren har jag läst in mig på en del av litteraturen om de stora omställningar som pågår och är på väg på arbetsmarknaden, delvis på grund av globaliseringen, delvis på grund av datorer och robotar som kan klara allt fler avancerade uppgifter. Efter sommaren ska det här leda till ett antal seminarier på Fores om de frågor jag har identifierat som mest intressanta. Jag kommer också att blogga och skriva olika debattartiklar under projektet, kanske samlar jag också ihop det hela till något häfte i slutänden.

Jag är självklart inte ensam om att följa frågorna, och idag skriver Stefan Fölster och Lars Hultman på DN debatt om en prognos de gjort. Prognoser innehåller alltid många antaganden och är osäkra. De skriver att ”Under de kommande två decennierna beräknas 53 procent av svenska yrken kunna ersättas av digital teknik”. Siffran är förstås väldigt osäker, det intressanta tycker jag är att titta på vilken typ av jobb som kan väntas försvinna, vilka som finns kvar och vilka nya som skapas. Det första kan vi i alla fall veta en del om, vi ser jobb som redan med dagens teknik helt eller delvis kan skötas av en robot eller dator.

Jag pratade med Fölster i tisdags, han berättade att artikeln var på gång. Jag blev väl inte helt övertygad av en del av hans slutsatser, t.ex. att nyckeln till att behålla jobben är ständiga arbetsmarknadsreformer. Att det gått bra för Sverige kan lika gärna tolkas som att vi råkar ha turen att ha framgångsrika företag på just de områden där jobb och tillväxt skapas just nu. Deras framgångar skapar sedan jobb runtomkring i en massa andra branscher.

Blir det en massa arbetslöshet när yrken försvinner? Inte alls självklart. Andrew McAfee och Erik Brynjolfsson, som Fölster och Hultman hänvisar till, är optimister. Det är också Marc Andreessen, som nyligen skrev ett lite längre blogginlägg om det.

Marc Andreessen är överdrivet optimistisk, tycker jag (även om jag inte är jättepessimistisk själv). Han konstaterar att det finns en massa saker som människor kan som datorer och robotar är väldigt långt ifrån att vara bra på. Visst. Men det gäller inte alla människor. En hel del människor är faktiskt usla på att vara kreativa, konstnärliga, omvårdande etc.

Dessutom finns det gränser för hur snabbt människor kan ställa om. Ludditerna hade inte fel i att maskinerna gjorde en del människor arbetslösa, varje omställning lämnar människor bakom sig, särskilt äldre, som inte klarar övergången till den nya arbetsmarknaden. När det sker många omställningar på en gång, och fortsätter komma omställningar hela tiden eftersom det numera finns så många människor som jobbar med att utveckla ny teknik och nya affärsmodeller, så bör det bli fler som inte hänger med i omställningarna. Då blir en intressant fråga om den siffra som Fölster och Hultman kommer fram till, 53 procent av yrken som kan ersättas på 20 år, är hög eller låg ur ett historiskt perspektiv. Hur många yrken kunde ersättas de senaste 20 åren, med samma mått?

Sedan får de stora omställningarna andra effekter också, och jag kommer under hösten att fördjupa mig en del i vad som händer med inkomst- och förmögenhetsojämlikhet.

15 juni 2014 Posted by | Automation arbetslöshet ojämlikhet | Lämna en kommentar

Kloka människor fattar okloka beslut

Gästkrönika i tidningen NU idag:

Kloka människor fattar okloka beslut

Det har gått snart ett år sedan jag lämnade Regeringskansliet. Det blev fem och ett halvt år i regeringens tjänst och jag lärde mig många saker. En var att det finns väldigt mycket kompetent personal i regeringskvarteren. En annan hur det går till när många duktiga människor tillsammans producerar dåliga resultat.

Regeringskansliet är inte organiserat för att ta fram bästa möjliga beslut. Det är endast i undantagsfall som det finns en tydlig, gemensam vision som alla strävar efter i en konstruktiv anda. Normalfallet är snarare att att minimera risker för ministern och leta efter minsta gemensamma nämnare för att över huvud taget komma framåt. Det viktigaste är inte att det blir rätt, utan att det inte blir fel.

Regeringskansliet skulle säkert kunna organiseras om för bättre beslut. Men tittar jag runt i omvärlden finns det ont om goda exempel, snarare många länder där besluten är uppenbart irrationella och styrda av särintressen i större utsträckning. Kloka människor som fattar okloka beslut är en följd av politikens logik, i varje politiskt system.

Staten kommer alltså aldrig bli särskilt bra på att lösa medborgarnas problem. Vissa frågor måste ju ändå lösas av staten, för alternativen skulle vara ännu sämre. Nå, det var väl ingen nyhet för läsare av denna tidskrift.

Nej, det intressanta är väl just att det inte är något nytt alls, men ändå lever vi liberaler sällan som vi lär. En del av de liberala argumenten mot staten känns kanske inte helt aktuella. Svenska staten är inte direkt någon ond Leviatan. En skattekvot på 50 procent verkar inte vara vägen till träldom. Mycket fungerar bra i Sverige, trots alla år av socialdemokratisk dominans.

Så jag hjälpte till att använda statsmaskineriet som vi är vana vid. Inget problem var för litet för att få en strategi, en lag eller rentav en egen myndighet. Det är det naturliga sättet att visa handlingskraft i politiken.

Jag har inte börjat propagera för nattväktarstat nu. Det finns mycket som offentlig sektor sköter någorlunda bra och bör fortsätta sköta. Däremot borde vi liberaler vara aningen mer cyniska. Efter drygt sex års maktinnehav så borde vi kunna värdera politiska förslag inte utifrån vilka resultat vi hoppas att de ska ge, utan utifrån en krass syn på vad de sannolikt ger.

Vi vill förstås tro att just det förslag vi jobbar med nu kommer att leda fram till fantastiska förbättringar. Men någon gång kanske vi kan försöka se processen utifrån och konstatera att även detta förslag kommer att bli sönderkompromissat, underfinansierat, feltolkat av någon tjänsteman och missbrukat av kreativa medborgare. Kanske är det bättre att slakta bort lite regler på området och låta frågan skötas på en lägre nivå, kanske rentav av medborgarna själva?

Jag var mycket nöjd med att medverka till att Folkpartiet fick in en rehabiliteringsgaranti i budgeten hösten 2007. En utvärdering för en tid sedan visade att de som tagit del av satsningen inte har kommit snabbare i arbete, snarare tvärtom. Hur reformen gick från vacker svan till ful ankunge är en historia i sig. Den har i alla fall lärt mig en läxa. Jag hoppas att andra kan lära sig samma sak, utan att det behöver kosta skattebetalarna lika mycket – en miljard om året.

21 februari 2013 Posted by | Allmänpolitik | Lämna en kommentar

Hjälp mig att hitta nedskärningarna!

Ett vanligt påstående om vård, skola och omsorg är att de drabbas av besparingar. Det skars ned under fyrklöverregeringen på 90-talet, det skars ned av Göran Persson i budgetsaneringen, det skärs ned av alliansregeringen. Fortsätter det så här har vi väl snart ingenting kvar!

Det har väl förekommit enskilda år att någon utgift har minskat. Men hur jag än letar kan jag inte hitta några väsentliga nedskärningar. Om något så har utgifterna för vård, skola och omsorg ökat de senaste åren. Enligt OECD:s Education at a Glance 2012 så var Sveriges offentliga utgifter för utbildning som andel av BNP 1995: 7,1%, 2000: 7,2%, 2005:6,9% och 2009:7,3%. En viss dipp i mitten av 00-talet, sedan tillbaks med råge igen. Här saknas i och för sig en siffra från före 90-talskrisen, kanske låg vi fantastiskt mycket högre då? Nej, enligt den här SCB-tabellen var det tvärtom en radikal uppgång mitt under krisen, och budgetsaneringen efteråt tog bara bort en liten del av uppgången. 

Hälso- och sjukvården och socialtjänsten visar motsvarande utveckling, enligt Socialstyrelsen (sid 185). För båda är andelen av BNP högre än någonsin just nu. (Jag har kollat sjukvården längre tillbaks i tiden också via OECD, då finns det högre siffror i början på 80-talet. Men då ingick långvården, som senare blev äldreomsorg och numera ingår i socialtjänsten.)

OECD-tabellerna ger också möjlighet att jämföra med andra rika länder, och även där ligger Sverige högt, bland de högsta i världen för både vård och skola.

Kanske är det någon siffra jag inte tänker på? Något annat sätt att mäta som är bättre? Jag tar tacksamt emot tips, men betraktar tills vidare nedskärningarna i vård, skola och omsorg som en myt.

15 januari 2013 Posted by | Allmänpolitik | 3 kommentarer

Asylrätt och pyramidspel

Har en debattartikel på Dagens Samhälles debattsajt i dag. Går i princip ut på att det inte är ”generös flyktingpolitik” att Sverige låter folk få asyl. Asyl är en mänsklig rättighet, att säga att det är generöst är som att säga att det är generöst att vi ordnar skola åt alla barn. Och att säga att vi behöver ett tillfälligt stopp när det kommer många är som att säga att vi borde låta en del barn bli utan skola när det blir stora årskullar. Sedan går det bra att debattera hur insatserna ska se ut för dem som får asyl. Men då ska man inte stirra sig blind på kostnader, det kan vara värt att satsa på rätt insatser, ska man spara ska man spara på rätt saker.

Sedan måste jag väl gnälla lite på Cervenka igen, även om jag är rädd att det blir en vana. I dag delar diverse vänner hans krönika där han kallar världsekonomin för ett pyramidspel, baserat på en rapport från BCG (som jag för all del inte har läst). Det är fel, och sätter fingret på hur han flera gånger har missuppfattat (medvetet?) hur bankerna ”skapar” pengar.

Om jag sätter in 100 000 kronor på banken, banken lånar ut dem till dig, du renoverar lägenheten, byggfirman sätter in pengarna på banken, banken lånar ut dem till din kompis som köper en bil, bilsäljaren sätter in pengarna på banken, banken lånar ut pengarna till etc… så tycker jag, byggfirman och bilsäljaren att vi äger 100 000 kr var, plötsligt har de 100 000 kronorna blivit 300 000. Mystiskt? Nej, samtidigt har ju du och din kompis sammanlagt 200 000 kronor i skulder. Summan av tillgångar och skulder blir fortfarande 100 000 kr.

I ett pyramidspel ljuger den som sköter spelet och påstår att det finns eller kommer att finnas en massa pengar som inte motsvarar någon skuld någon annanstans. Fuskaren tar in en massa investeringar, hävdar att tillgångarna växer jättefint och köper champagne hela dagarna. Om någon enstaka vill ta ut sina pengar så går allt bra, man tar av de andras insatta pengar. Den dagen många vill ha sina pengar kollapsar det.

Skillnaden är som natt och dag och Cervenka matar sin publik med dumheter. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd med dagens höga belåning. Ibland måste skulder skrivas ner eller skrivas av, t.ex. vid konkurs. Då är inte längre tillgångar och skulder lika stora. Bankerna måste enligt lag ha vissa marginaler för att tåla det, men vid en stor konjunkturnedgång kan det bli rejäla problem. Så den höga belåningen leder till en risk  att pengarna inte finns när du vill ta ut dem från banken. Vi kanske borde minska den risken. Ett pyramidspel kommer garanterat kollapsa, och ska över huvud taget inte tillåtas.

07 januari 2013 Posted by | Allmänpolitik | 3 kommentarer

Jul, jul, strålande jul

Bloggen har tagit lite julledigt, jag har försökt att tänka så lite som möjligt på jobbet de senaste dagarna. Men det har väl lyckats sådär. Konstaterar i alla fall att SD:s framgångar enligt Daniel Suhonen beror på att S gått åt höger, enligt Stefan Löfven på att alliansen och MP har släppt in arbetskraftsinvandrare och enligt MP:s språkrör på ett antal uttalanden från Reinfeldt och Björklund samt förstås Löfvens sistnämnda uttalande. Jag ser fram emot fortsättningen, kanske kan Göran Hägglund skylla på kommunisterna? Eller så lyssnar vi på Grotesko-gänget, ”det är bögarnas fel”.

Ett alternativ är ju att tänka sig att SD:s framgångar beror huvudsakligen på SD och deras väljare. Kanske är det bästa de andra partierna kan göra att formulera en egen politik och stå för den? Nio års erfarenhet inifrån partipolitiken har i alla fall fått mig att dra slutsatsen att alla försök att bete sig taktiskt i förhållande till väljarna innebär en frivillig nedstigning i idiotins skärseld, som det tar lång tid att ta sig upp ifrån.

Partipolitiken är livsnödvändig för vår demokrati, men jag är oerhört nöjd med att ta en paus från den. Kan nu i stället ägna mig åt att läsa lite i Ove Brings trivsamma ”De mänskliga rättigheternas väg” och fundera över utkasten till kommande FORES-studier om flygutsläpp och civilsamhällets roll för integrationen. Och på andra sätt ladda inför vad som ser ut att bli ett fullkomligt fantastiskt år för FORES!

Då och då lyssnar jag också på Tracey Thorns julskiva, men det gör ju alla skäggiga män på Söder, så det är väl knappt värt att nämna.

30 december 2012 Posted by | Allmänpolitik | Lämna en kommentar

Klimat, arbetsgivaravgifter och Migrationens kraft

När jag kom till FORES för åtta månader sedan kände jag mig hyfsat kunnig om det mesta som pågick utom om miljöområdet, särskilt de många tekniska detaljerna i de globala förhandlingarna. Sedan dess har jag lärt mig en del, men har mycket kvar. En bra start för den som vill sätta sig in i frågorna är FORES guide till förhandlingarna, som uppdaterades inför Dohamötet. Den kommer att uppdateras igen snart.

Även om jag inte är den mest kunnige så vill jag bara uppmana alla att se bortom tidningsrubrikerna. Medierna har intresse av att få mötet att låta mer dramatiskt än det var. I själva verket uppnåddes ungefär så mycket som man kunde vänta sig. Steg för steg tar sig parterna framåt mot ett avtal som kommer att täcka alla länder från 2020. Det ser inte hopplöst ut. Det är i senaste laget, så det kommer kanske innebära högre temperaturhöjningar än vi hade kunnat hoppas på. Samtidigt händer det mycket på det tekniska området, vilket kan innebära att utsläppen kan gå snabbt neråt när det väl vänder.

Mycket hänger på USA och Kina, förstås. Kina verkar ändå mena att de kan acceptera ett avtal så länge alla andra är med. USA har ju varit besvärligare. Men när republikanerna nu börjar inse att deras förnekande av verkligheten (på fler områden än klimatförändringarna) inte gick hem hos folket, så finns det en öppning för en ändrad attityd även där. Men det finns en risk att USA satsar mycket på att lösa problemen med tekniska lösningar som vi i dagsläget inte vet om de är rimliga, som att pumpa ner koldioxidutsläpp under marken (CCS). Det skulle vara praktiskt för dem, eftersom de just investerar i enorma ökningar i olje- och gasutvinning, men vi vet inte alls om det är en teknik som kommer bli ekonomiskt försvarbar.

I dag presenterade FORES en ny studie, som vi har skrivit i samarbete med Företagarna. I korthet så hade vi frågat förhandlare från alla fackförbund inom LO, TCO och SACO hur de skulle reagera på höjningar respektive sänkningar av arbetsgivaravgifterna. Den etablerade sanningen i svensk politik är att sänkta arbetsgivaravgifter inte ger några sysselsättningseffekter, eftersom facken pressar upp lönerna så att hela utrymmet för nyanställningar äts upp. Vår studie sa emot det, en stor majoritet av förhandlarna menade att de inte skulle begära lika stora löneökningar som en sänkning av arbetsgivaravgifterna skulle ge möjlighet till, och att de ansåg att det var rimligt att en del av sänkningen kunde användas till nyanställningar i stället. Presentationen skedde vid ett seminarium med kommentarer från Hans Lindberg, statssekreterare på Finansdepartementet, Per Bolund, Miljöpartiets ekonomisk-politiske talesman och Elisabeth Thand-Ringqvist, vd Företagarna, modererade av mig. Video kommer inom kort, jag postar det då. Stämningen var god, närmast uppsluppen, även om Hans Lindberg inte höll med de andra.

Slutligen har jag läst ut Migrationens kraft, som jag var på bokrelease för i torsdags. Tänkte recensera den redan igår, men såg att Andreas Bergh (som sitter i FORES styrelse) hann före med en utmärkt recension, som säger i princip just vad jag ville ha sagt. Så läs den! Boken är mycket läsvärd, samtidigt som det finns anledning att borra djupare i alla de ämnen de tar upp. Det är kanske FORES uppgift.

För övrigt har jag frostat av frysen, sytt trasiga overallknän och snöat in på lite svensk, punkig musik – [ingenting] och Pascal. För den som vill ha något lugnare måste jag ju också rekommendera Bat for Lashes nya, som efter några genomlyssningar känns nästan lika bra som de tidigare.

12 december 2012 Posted by | Ekonomi, Integration, Klimat | 1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.