Värre med sociala problem än ekonomiska klyftor

LO-utredarna presenterar en rapport på DN debatt idag. Studenter, sjukskrivna och förtidspensionärer har haft sämre inkomstutveckling än andra 1991-2007. Inte så överraskande, kanske.

En del på högersidan tycker att relativ fattigdom är ointressant. Så länge folk inte svälter är det inget att gnälla om. Alla kan inte ha råd med samma prylar, det blir en självklarhet om man ska ha någon sorts rätt till värdet av det man själv har producerat.

Jag håller inte med, relativ fattigdom är ett socialt stigma för individen och en källa till problem i samhället. Men man ska ändå passa sig för att bygga upp politiken kring att utjämna inkomstklyftor.

Dels finns det en lång rad metodproblem när man ska mäta klyftorna. I LO-rapporten ingår till exempel bara personer mellan 20 och 64 år, vilket blir på många sätt missvisande. Det finns tusen andra källor till problem. Jag tänker inte gå in på dem här.

Viktigast för mig är vad jag lärt genom att läsa Amartya Sen. Det finns så mycket som är ojämnt fördelat i ett samhälle. Pengar, makt, hälsa, kunskap, trygghet i olika former. Pengar är inte det enda viktiga. Amartya Sen menar, och jag håller med, att det viktigaste är hur möjligheterna är fördelade. Det leder oss sedan vidare till hur vi ska betrakta de många olika fördelningarna.

Om vi har begränsade skattemedel att röra oss med så är transfereringar för att minska de ekonomiska klyftorna kanske det minst kloka vi kan ägna oss åt. Vi minskar incitamenten till arbete, vilket skadar hela samhället. Samtidigt har vi inte gjort något åt de mycket större skillnader i möjligheter som uppstår när till exempel en del av befolkningen är alkoholister, psykiskt sjuka, har en bristande utbildning eller på något sätt lever under förtryck, hot om våld eller liknande. Då är det bättre att försöka angripa dessa problem. I många fall kan detta samtidigt leda till minskade ekonomiska klyftor.

Ta inte detta som en allmän kritik mot socialförsäkringar. Det finns goda argument för dem med. I det här sammanhanget kan nämnas att folk nog skaffar sig åtminstone sjukförsäkring själva om inte staten ordnar det, med skillnaden att de som har sämst hälsa och därmed störst behov av försäkringen får mycket höga premier eller inte får teckna någon försäkring. Då får de som har sämst hälsa dessutom sämst trygghet, vilket ökar skillnaderna i möjligheter. Men möjligen är jag något mindre känslig för lägre ersättningsnivåer än genomsnittsfolkpartisten.

Min poäng är att ett fokus på ekonomiska klyftor, utan att mäta de mycket värre klyftor som uppstår av andra orsaker, riskerar att leda samhällsdebatten och politiken fel.

Läs gärna AB, SvD, Expressen, Nonicoclolasos, Per Altenberg och Andreas Bergh.

Politik är så kul!

När jag ändå är inne på spåret politik så måste jag berätta hur kul det är. Fick just ett mejl om att Södermalms stadsdelsnämnd har klubbat den nya parkplanen, och där ingår bland annat att Årsta holmar ska göras tillgängliga för allmänheten genom en gångbro. Kan bli en fin park, kanske en fotbollsplan, rentav en badplats, vi får väl se.

Jag har länge stört mig på att folk inte kan komma till de där öarna som ligger så fint mitt i Årstaviken, att vi inte gör något roligt av dem. På ett lokalföreningsmöte vi hade för ett tag sedan diskuterade vi parkplanen och vi var flera som hade tänkt samma sak. Våra representanter i stadsdelsnämnden framförde det, resten av alliansen hakade på och nu ser det ut att bli verklighet.

Det var inte precis min idé, det som nu blir. Min spontana åsikt om byggande brukar vara antingen ”Kärnkraftverk!” eller ”Skyskrapa!”. Men att ha haft ett litet finger med i ett litet, fint beslut känns riktigt bra. (Sedan har jag haft många fingrar med i en del väldigt stora beslut, det är skoj det också. När det blir bra.)

Sprutbyte på väg i Stockholm?

Det rör på sig i sprutbytesfrågan i Stockholms landsting, efter att den rapport landstinget beställt har kommit. Mycket glädjande.

Jag tycker illa om uttrycket ”det politiska spelet” och liknande metaforer som många, särskilt journalister, ofta använder. Spel är något som är på skoj. För att få saker gjorda i politiken försöker vi vinna förtroende, bilda allianser, överdriva, dölja, smutskasta. Det är inget spel, utan centrala delar i politiken. Har alltid varit, kommer alltid vara.

Att tvärvända i en fråga är inte särskilt förtroendeingivande, särskilt inte om det sker efter starkt yttre tryck. Då finns det olika sätt att komma vidare. Ett är att peka på att verkligheten eller kunskapsläget har ändrats. Genom att själva beställa en rapport som säger det alla andra rapporter redan sagt, att sprutbyte är bra, kan landstingsledningen ändra kurs utan att någon annan kan ta åt sig äran för det, och utan att någon kan anklaga dem för att vika sig för opinionen. Politik när det är som bäst, alla vinner.

Läs DN, Sebastian Hallén, Linnea Darell, Johannes Forssberg, Gustav Andersson, Per Ankersjö, Amanda Brihed, Mathias Sundin, Seved Monke och Mark Klamberg.

Skolan ska fokusera på klassresor

Andra inlägget i en tänkt serie om frågor jag vill driva i Stockholms stad om jag får tillfälle efter valet: För ett antal år sedan presenterade Jan Björklund en rapport med titeln ”Klassresan börjar i klassrummet”. I den fanns statistik som visade hur mycket bättre det går i skolan för akademikerbarn än för andra. Budskapet var att här finns en stor potential; skolan borde kunna göra mycket bättre ifrån sig och ge fler barn bra chanser i livet, oavsett bakgrund. Och det är ju temat för den här bloggen, och för mina politiska ambitioner.

Staden borde årligen sammanställa data som visar hur bra skolorna är på att skapa klassresenärer. Den statistik som behövs finns redan, ännu ett viktigt mått har kommit tack vare de nationella proven i trean. Det går att se hur bra det går i genomsnitt i Sverige för elever med olika bakgrund. Den statistiken kan användas som utgångspunkt för en jämförelse mellan skolor. Naturligtvis är det viktigt att skolor ser till att alla gör bra ifrån sig i snitt, men det jag vill lyfta fram är de skolor som är bättre på att lyfta elever med sämre förutsättningar. De skolor som gör bra ifrån sig skulle dels få uppmärksamhet och förmodligen fler elever, när siffrorna publiceras en gång om året. Man kan också tänka sig en ekonomisk bonus.

En tredje tanke är att koppla statistiken till det som var min första fråga att driva, att rekommendera de bästa skolorna till de elever som behöver det bäst. Barn från familjer med sämst utgångspunkt enligt statistiken (låg utbildning, låg inkomst, kort tid i Sverige) borde hänvisas till de skolor som är bäst på klassresor om de inte väljer något annat. Inga barn med dåliga förutsättningar borde hänvisas till de skolor som är sämst.

Låt de barn som behöver det mest gå i de bästa skolorna

Jag tänkte skriva ner några frågor jag skulle vilja driva i Stockholms stad om jag får möjlighet till det. Första inlägget:

Många föräldrar utnyttjar inte möjligheten att välja skola för sina barn på ett aktivt sätt. De väljer inte alls eller väljer den skola där barnen ändå skulle ha placerats om de inte valde – normalt sett den närmaste kommunala skolan. Valfrihet utnyttjas mer av högutbildade och engagerade föräldrar. De sätter sina barn i de skolor de tror är bäst, och de barn som kanske har en sämre start samlas på icke-valsalternativen. Det blir förstås svårare att bedriva en bra undervisning där.

För att lösa det bör staden, inom lagens ramar, tänja på närhetsprincipen. Utifrån föräldrars utbildning, ekonomi och antal år i landet bör icke-valsalternativet ändras. De med sämre förutsättningar ska rekommenderas att välja de bästa skolorna i närheten (oavsett om de är friskolor eller inte), och placeras där om deras föräldrar inte aktivt väljer bort det. Valfriheten ska alltså inte tas bort.

Staden kan också göra riktade informationsinsatser till utanförskapsområdet för att få fler att aktivt välja skola.

Världens viktigaste händelse?

Vad är den viktigaste händelsen i världshistorien? Kanske när en av våra förfäder fick för sig att testa att hoppa ner från träden och springa runt på savannen i stället? Kanske när någon gjorde upp eld första gången? Välj vad ni vill, men på tio-i-topp vill jag i alla fall ha med murens fall för 20 år sedan.

Ett halvår efter murens fall var jag på klassresa i Berlin. Vi bodde i öst, och det var så tragiskt alltihop. Murens fall bar med sig så många löften, som förstås inte kunde infrias omedelbart. Många  verkar misströsta och tro på ”clash between civilizations” eller andra dumheter. Men jag tror fortfarande att murens fall var den avgörande punkten på väg mot världshistoriens slut, som Fukuyama skrev om. Demokratin hade slutligen visat sig överlägsen alternativen. Inom min livstid kommer demokrati bli det dominerande systemet i världen. Kalla mig gärna naiv – jag gillar att säga ”vad var det jag sa”.

Läs gärna SvD, Per Altenberg, Per Pettersson, Mark Klamberg, Adam Cwejman, Annika Beijbom, Sebastian Hallén, Amanda Brihed.

Starkt stöd för sprutbyte

Tre myndighetschefer på DN debatt idag som är för sprutbyte. Folkpartiet har varit för det här i många år nu, men vissa enskilda företrädare för partiet blockerar tyvärr genomförandet i Stockholm. Hoppas att det här kan förändra. Och all heder till Liberati-folket som fick upp frågan på agendan. Många andra folkpartister kommenterar också, som Linnéa Darell, Mark Klamberg, Amanda Brihed och Seved Monke.

Interndemokratirevolution

Här har det inte hänt så mycket på sistone. Det har delvis berott på slarv,  jag borde ha länkat till min och Ulf Öfverbergs gemensamma artikel om hemlöshet, t.ex. Men annars har jag tänkt på annat, och det har bland annat lett fram till Landsmötesbloggen. Läs mer om tankarna bakom den på bloggen som vi i middagssällskapet Att dricka liberal driver!

Ett sista varv om vinst i skolan

Min insändare i Mitt i Södermalm om vinst i skolan besvarades av en socialdemokrat. Inte så begripligt kanske, men ändå värt att besvaras i sin tur. Så nu är jag i tidningen igen! Mitt i finns som pdf på nätet men man kan inte länka till de enskilda artiklarna, så jag klistrar in den här. Får jag svar på tal så får det nog ändå vara nog här, det blir bara fånigt att dra runt samma argument ett varv till.

Även kommunala skolor slösar bort skattepengar

Replik på insändaren ”Vinst driver privata skolor” den 1 september:

Victor Montero (S) försvarar partikamraten Carin Jämtin och menar att det är fel om skolor startas med vinst som drivkraft. Jag vet faktiskt inte om de som startat friskolor har haft vinst eller pedagogisk verksamhet som drivkraft. Det vet inte Montero eller Jämtin heller. Det kan för övrigt vara två drivkrafter samtidigt.

Poängen med mitt tidigare inlägg var att vi inte ska moralisera eller spekulera, utan se till att det blir bra resultat. Och där visar forskningen att konkurrensen från friskolorna ger bättre skolor för alla. Den lilla andelen av skolpengen som tas ut som vinst är därför ett lågt pris att betala för den vitamininjektion som friskolorna har inneburit för Stockholm.

Visst finns det exempel på friskolor som genomför orimliga besparingar. Men det finns lika många kommunala skolor som slösar bort skattebetalarnas pengar på usel verksamhet. Utvärderingar visar inte att kommunalt skulle vara bättre, snarare tvärtom. Inte så konstigt, möjligheten till vinst leder till en ständig drift att höja kvaliteten i friskolorna, så att det kommer fler elever.

Kurragömma

Såg rubriken ”Så här ska de stoppa avlyssning av polis och försvar” och tänkte för en sekund att det var några kreativa människor som tänkte ge enkla verktyg för folket för att slippa bli avlyssnade med FRA etc. Det var förstås precis tvärtom.

Men någon borde ge verktygen till folket – varför inte staten? För att skydda sig från sig själv? Det finns krypteringsprogram som vem som helst kan använda och som varken FRA eller någon annan kan knäcka. Jag provade det redan för 15 år sedan. Nu skulle jag känna mig otroligt nördig om jag skulle börja be alla mina vänner att kryptera sina mejl. Men det är det som krävs om vi ska ha något privatliv i framtiden – och om vi ska vara säkra på att ha en fungerande demokrati i framtiden.

Om staten krävde att all korrespondens till och från den ofantliga offentliga sektorn skulle vara krypterad skulle det öppna människors ögon och sätta en standard. Staten kunde också hjälpa till med nyckelbekräftelser och sådana praktiska grejer. Och ordna upplysningskampanjer.

På det sättet skulle vi kunna binda oss vid masten, vi skulle inte kunna införa ett övervakningssamhälle ens om vi ville. Det finns detaljer att bena ut (hur ska det funka smidigt när man ska komma åt sin mejl från olika datorer och inte har sin krypteringsnyckel på sig etc). Men nu bjuder jag på idén, och så hoppas jag att någon eller några tar den och gör den bättre. Ni behöver inte uppge källan, bara det blir bra. Och gör ingen annan något får jag väl fundera ett varv till.